150
Weisenburg hade förstått att gifva åt hans person något mystiskt, någonting oförklarligt, som med eller emot hvars och ens vilja intog till hans fördel. Fröken Louise var icke den, som deltog minst för honom. För henne låg det något mera underbart i Weisenburgs visade kännedom om deras äfventyr och i löftet att framkalla Dörings vålnad, än för de andra. Hon betraktade Weisenburg med fruktan och ändock med välvilja; med fruktan, emedan hon hvarje stund befarade, att han kände ännu mera än hvad han omtalat, och med välvilja, emedan hon med nöje hörde Dörings beröm.
Weisenburg hade fattat en liten ringklocka och höjde upp den.
— Befaller ers höghet, att den okände skall inträda?
— Ja, min herre!
Han ringde derpå en gång med klockan. Det klara metalljudet återljöd genom de yttre rummen.
— Ännu kan ers höghet ändra sitt beslut.
Detta ceremoniella dröjsmål retade ännu mera intresset.
— Ifrån hvilket håll tänker ni framkalla honom?
— Genom dörren.
Allas ögon vände sig nu åt det hållet. Weisenburg ringde i detsamma med klockan för andra gången.
— Ni är orubblig i ert beslut, ers höghet?
— Fortfar!
Då Weisenburg nu ringde för tredje gången, öppnades dubbeldörrarne af en kammarpage, och Döring inträdde.
Då Döring i sällskap med Weisenburg och i dennes ekipage lemnade Regeringsgatan, begåfvo de sig först till postkontoret, der den senare aflemnade några depescher till sitt hof, och deribland äfven det bref, som han nedskref, innan han gjorde sin toilette. Weisenburg kände att fröken Rudensköld alla förmiddagar brukade mottaga mycket folk och hoppades att äfven få tillträde. Olyckligtvis ville likväl händelsen att hans besök inträffade vid samma tid, som fröken Rudensköld hade sin bror, Bengt, hos sig, hvarför hon ej kunde taga emot honom. Icke desto mindre föresatte Weisenburg sig att uppfylla sitt löfte till Döring, äfven om han skulle nödgas tillgripa ovanliga medel. Han hade på aftonen således tagit honom med sig till prinsessan, och bedt honom dröja i ett af de yttre rummen, till dess han förberedt hans inträde. Någon svårighet att framtrolla honom, när ögonblicket var inne, förefans alltså icke, allra helst som han tillsagt betjeningen att införa Döring vid tecknet med klockan. Döring, som i den mörka fönsternisch, der han väntade, hade sett hertigen äfvensom flere andra både komma och aflägsna sig, motsåg visserligen sitt tillträde till prinsessan med den största otålighet, icke endast för nöjet att återse de fruntimmer, som så lifligt anslagit hans ynglingasinne, utan äfven i hopp att möjligtvis blifva upplyst om, af hvilken han fått emottaga den erhållna fullmagten; men han kände sig icke desto mindre öfverraskad, nästan blyg, då han såg
