framför sig den lysande hofcirkeln. Ovilkorligt stannade han på tröskeln till rummet, under det hans blick flög osäker omkring föremålen.
I denna stund och ställning framstod han mer än vanligt till sin fördel. Den resliga och smärta, ännu ej fullkomligt utbildade gestalten, klädd i en af den tidens praktfulla drägter, visade sig så ungdomlig och ändock så frisk och stark. Den bleka ansigtsfärgen, de mörka, djupt liggande ögonen, den breda, af svarta, ringlande lockar omgifna pannan, i förening med hans vårdade och blygsamma hållning, ökade behaget af det intryck, som hans uppträdande gjorde. I första öfverraskningen visste man knappast, om han var en andesyn eller en verklighet… Ett lätt utrop från prinsessans sida tillkännagaf hennes öfverraskning.
Weisenburg begagnade sig af det första intrycket och framförde Döring till prinsessan.
— Ni är en ordentlig trollkarl, baron, och ändock är det här ej trolleri, utan ett fyndigt skämt, för hvilket jag tackar er.
Sofia Albertina presenterade derefter Döring såsom sin riddare.
Armfelt igenkände honom genast och nalkades honom vänligt.
— Jag förmodar, att ni bekommit ett papper med hans maj:t konungens underskrift?
— En fullmagt, menar ni, herr baron? Det är då er jag har att tacka för den? Med min ungdoms hela upprigtighet kan jag försäkra, att jag ej känner någon, hos hvilken mitt hjerta hellre skulle vilja stå i förbindelse för min utnämning än hos er, herr baron.
— Uppasserskan, der vi senast sammanträffade, fann, sedan vi lemnat stället, ett qvarglömdt memorial, stäldt till konungen, och som hon trodde, att det tillhörde mig, aflemnade hon det på slottet. Hvad mindre kunde jag göra, än skaffa konungens bifall till er önskan?
Läsaren torde erinra sig, att Mauritz på Liljeholmen upptog ur sitt reseschatull ett papper, som han tankspridd kastade på bordet.
I följd af de öfverraskande händelser, som sedan inträffade, qvarglömde han papperet der.
Såsom vi nu erfara, kom det sedan i Armfelts händer.
Äfven fröken Rudensköld vinkade honom till sig.
— Ni är en äkta medeltids-riddare, min herre, som icke tvekar att försvara den värnlöse, hvarhelst han finnes.
Den bevågenhet, hvarmed prinsessan mottog honom, och som mu äfven visades honom af hofvets mest tongifvande medlemmar, innebar en så ovanlig och smickrande framgång, att han icke vågat hoppas nägot sådant.
Alla visade honom också förekommande välvilja, utom en enda, hvilken tycktes följa honom med ett ironiskt smålöje. Denne ende, som stod i en vårdslös ställning bakom Louise Posses stol, var ingen annan än den unge grefve Adlerstjerna. Den första, som Döring observerade, då han inträdde, var fröken Louise, men han visste icke, om han vågade närma sig intill henne, allra helst som hon redan var
