— Förlåt mig, fröken, stammade hon, men… men… men för att vara upprigtig, tycker jag att ni ser så bra ut i afton, att jag ej kan låta bli att betrakta er.
Hennes anmärkning var i sjelfva verket också rigtig. De nedfälda, i full frihet kring axel och barm fladdrande lockarne klädde mycket mera än de förut enligt modets föreskrifter uppsatta. Men fröken Rudensköld tycktes ej gifva akt på svaret, åtminstone gaf hon ej med något tecken tillkänna, att hon fann sig smickrad deraf.
— Och en annan sak också, min kära Anna, hvarföre hade du i dag fäst den otäcka fula broschen i min halskrage? Du vet ju, att jag ej tycker om den der guldplåten med sitt brinnande hjerta.
Anna svarade intet; men, ehuru omärkligt, darrade dock hennes hand, der den nu sysslade bland frigjorda lockars rikedom. Efter en stund märkte likväl fröken Rudensköld en ny förstulen blick, som Anna kastade på henne. Hon hade väl någon gång förut äfven märkt, att Anna brukade emellanåt smyga sig till att liksom söka läsa i hennes ansigte, men det hade fått passera, utan att hon reflekterat deröfver. Nu deremot — och ehuru hon icke visste något skäl dertill — uppstod på gång en mörk tanke i hennes själ, som nästan förskräckte henne.
— Oemotståndligt ledd af sin dunkla föreställning, vände hon sig hastigt om och såg forskande på Anna.
— Kan du se mig i ögonen, Anna?
Men Anna såg henne ej i ögonen, utan sänkte blicken till golfvet.
Måhända var det hennes lycka, att röster i detsamma hördes i det yttre mottagnings-rummet, emedan fröken Rudensköld hastigt afskedade henne och begaf sig dit. Armfelt och Döring väntade henne också der.
— Min tid är kort, började Armfelt. Jag måste genast tillbaka till slottet, ty vår unge konung väntar mig. Jag har också endast två ord att säga. Vill du göra mig en tjenst, Malla?
— Kan du fråga mig derom? Lägg handen på mitt hjerta, och du har ett jakande svar för hvarje slag du hör.
Döring måste beundra en tillgifvenhet, som var lika oinskränkt som rörande, en tillgifvenhet utan några biafsigter, sökande sin lycka blott inom sig sjelf; den gjorde henne dubbelt skön i hans ögon.
— Lofva mig då, fortfor Armfelt, att göra allt, hvad på dig kan unkomma, för Döring.
Denna anhållan öfverraskade Döring, men också fröken Rudensköld.
— Hvarför bedja mig derom? svarade hon. Hvad förmår jag mot dig?
— En plan spelar i mitt hufvud. Den ställer affärerna nu som alltid på en vulkanisk botten, och man kan aldrig veta, huru det slutar. Inom kort torde jag kanske förmå ingenting.
— Hvad ämnar du? Ah, i himmelens namn, säg hvad du ämnar?
— Jag ämnar fordra uppfyllelse af konung Gustafs testamente, fordra, att hans son får inträde i konseljen.
