154
så är jag på god väg att lyckas. Försvinna ljusen hastigt, möt mig då på halfva vägen.
— För att slippa in, kan du vända dig till Anna, frökens kammarjungfru. Helsa henne från mig. Fråga henne äfven, om hon uppfylde sitt löfte med broschen?
— Hvad är det för löfte? Derom har du ej talat med mig.
— Du skall få höra det sedan.
— Kom i håg, Netherwood, att du ej tilltalar fröken, utan är tyst som muren, då hon kommer. Din röst skulle förråda dig.
— Har jag blott henne inuti vagnen, tager jag plats på kuskbocken.
— Jag går nu. Farväl!
— De samtalande voro inga andra än Netherwood, som vi redan nämt, och mamsell Slottsberg, som läsaren säkert redan anat.
Fröken Rudensköld hade återvändt till sina rum. Glädjen tycker
om strålande och klart ljus omkring sig, melankolien älskar halfdunklet.
Hennes lilla förmak var också svagt upplyst. Matt strömmade ljuset
kring föremålen från tvenne genomskinliga alabaster-vaser, burna af
sfinxer. Hennes sofrum var endast upplyst af tvenne vaxljus, stälda
på toiletten.
Sjelf tycktes hon likväl hvarken tänka på det ena eller det andra, der hon lutade sig mot kuddarne i en prydlig kanapé. Händelserna under dagens lopp, samtalet med brodern, Weisenburgs spådom, hennes ställning vid hofvet, och såsom den focus, hvari alla dessa särskilda delar slutligen förenade sig till en enda punkt af eld, hennes kärlek, voro ämnen, tillräckligt vigtiga att sysselsätta hennes tankar.
Men intet ord kom öfver hennes läppar. Hon behöfde icke tala för sig sjelf för att tänka för sig sjelf. Endast en djup suck höjde långsamt hennes barm. Hennes hjerta hade behof att andas ut sitt vemod.
— Hastigt reste hon sig upp och fattade en ringklocka. Vid dess ljud inträdde hennes kammarjungfru.
— Lös upp hårbindeln och fäll ned lockarne, befalde hon, under det hon intog sin plats vid toiletten. Bindeln trycker mig öfver hjessan. Jag mår illa.
Anna verkstälde befallningen med konstförfaren, men långsam hand. Bakom frökens rygg granskade hon derunder med en försigtig, nästan skygg blick hennes anletsdrag i den midt emot stående spegeln. Händelsevis kom fröken Rudensköld en af dessa blickar på spåret.
— Hvarför ser du så der på mig? Jag tycker ej om ögonkast, som smyga sig till att se.
Anna blef förvirrad. Fröken märkte det i spegeln, der äfven Annas ansigte syntes.
