Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12

— Hvad vill ni säga dermed?

— Endast att jag gjort en upptäckt.

— Rörer den mig?

— Jag vill icke bestämdt påstå det; men i alla fall…

— Ni gör mig nyfiken.

— Verkligen; åh, då är jag på god väg att vinna ert bifall,

— Ni börjar bli hemlighetsfull, min käre Franc. Låt nu pilen surra ifrån bågen; jag förstår att strängen redan är spänd och rigtad emot mig.

— Ack nej, ers höghet, den är endast rigtad emot soffan, och pilen skall falla oskadlig ned ibland de svällande dynorna.

— Tala då ut, min herre.

— Jag var den förste, ers höghet, af alla, som nu äro här närvarande, hvilken inträdde hit?

— Det är sanning.

— Allt sedan dess har jag troget stått bakom denna stol.

— Jag måste medgifva det.

— Jag har sagt, att jag gjort en upptäckt.

— Hvarför upprepa det? När man gör så många omvägar för att komma till ett infall, fruktar jag att man gör ett missfall.

Franc svarade ej, men sköt åt sidan en kudde i soffan och framtog en derunder gömd fransysk tillfällighetsskrift.

— Se här min upptäckt, tillade han med en artig rörelse och höjde skriften öfver sitt hufvud.

En hög purpur färgade hertiginnans kinder.

Franc läste: Le gazetier cuirassé ou… Han tystnade.

— Ah!

Hertiginnans ögon blixtrade. Hon upplyfte sitt hufvud. Pannan fick ett hotande utseende.

— Det der infallet, min herre… Men äfven hon afbröt sig.

De närvarande fruktade en storm och drogo sig tillbaka. Endast Franc bibehöll helt lugn sin plats.

— Jag vädjar till er rättvisa, erinrade han. Ni måste medgifva…

— Hvad mäste jag medgifva?

— Att ni rodnat.

— Men hvad ligger det för sinnrikt i hela den der upptäckten, frågade hertiginnan, ej utan bitterhet.

— Det ligger i slutet af titeln, ers höghet, genmälte Franc med orubbligt lugn. Tillåter ni mig att uppläsa den?

Ännu en gång såg hertiginnan på honom med en frågande blick; ännu en gång gjorde hon en stolt rörelse med hufvudet liksom i afsigt att tillrättavisa honom; men då hon ej märkte någon fruktan, då han mötte hennes blick med okonstlad öppenhet, mildrades snart blicken, och oviljan försvann ur hennes ansigte.

Denna förändring undföll ej Frances uppmärksamhet.

Ou… började han.