Hertiginnan kunde ej hålla sig ifrån att draga på munnen.
— Ou… upprepade Franc.
Franc var oefterhärmlig i detta ögonblick. Hertiginnan brast i skratt.
— Så läs då slutet af titeln, befalde hon.
Nu log äfven Franc.
— Ou anecdotes scandaleuses de la cour de France.
Detta lilla arbete var redan öfver tjugo är gammalt, men hade först nu fallit i hertiginnans händer.
— Jag vågar be ers höghet att få läsa upp något härur. Vi skola då icke sakna bitande satir, skarpa infall, attiskt salt.
— Nej, nej, för Guds skull, vi hafva nog med titeln. En skarpsynthet, som upptäcker till och med mina små hemligheter, bör dock blifva använd. Jag skall, skämtade hon, rekommendera er till polismästare.
— Hellre då till postmästare, bad Franc.
Anmärkningen var icke utan udd. Det var nämligen vid denna tid fråga om att förflytta honom från sin statssekreterarebefattning till öfverpostdirektör.
— För att få sprida ut mina hemligheter, inföll hertiginnan.
— Och rekommendera dem.
— Ni menar väl öppen rekommendation, tillade hertiginnan och hotade honom med fingret.
Alla skrattade utan återhåll, och hertiginnan mest af alla. Det var för henne ett medel att med bibehållen krigsära draga sig ifrån den läsning, som sysselsatt henne på eftermiddagen och hvilken hon nu ej gerna ville kännas vid.
Franc, en gammal yngling af den tidens glada sällskapslif, ämnade gifva samtalet en ny skämtsam rigtning, under åberopande af löftet om en liten furstlig ynnest, då dörren öppnades och prinsessan Sofia Albertina anmäldes.
Då hon inträdde, tystnade sorlet också genast.
Sofia Albertina ingaf alltid aktning och vördnad, då hon uppträdde. Det låg någonting i hennes lif och väsende, som gjorde henne liksom till det Holstein-Gottorpska husets goda genius. Hennes barndomsminnen utvecklade sig ur denna familjs första öden på svensk botten, och hennes senaste minnen logo ännu som aftonstjernor öfver grafvarne, som betäckte dess sista ättlingars multnade ben. Alltid mild och försonande, alltid rättsint och intagande, talade i allas hjertan tillgifvenhetens mäktiga röst till hennes fördel.
— Hvilket kärt och oväntadt besök, anmärkte hertiginnan och mötte henne med ett vänligt uttryck.
Men i prinsessans ansigte låg någonting, som vittnade om, att hon icke kom endast på ett vanligt besök. De båda furstliga damerna hade allt för länge umgåtts, att de ej skulle förstå hvarandra. På ett tecken af hertiginnan aflägsnade sig äfven uppvaktningen.
