166
— Skulle ni vilja låna mig en hatt?
— Gerna.
— Och en kappa?
— Äfven det.
— Skulle ni vilja följa mig ned till borggården, tills vi möta en främmande karl?
Fröken Rudensköld dröjde att svara.
— Ni vet nu den fara, som hotat och som hotar, och behöfver ej mera frukta den, allra helst som ni kan vara på er vakt; uppfyll derför min önskan, och jag svär vid den der lilla medaljongen, som ni ännu håller i er hand, att jag skall bevara hvad ni gör i en evig tystnad.
Det var ej möjligt för fröken Rudensköld att kunna rigtigt bedöma omständigheterna, emedan hon ej kände dem. Emellertid såg hon Charlottes upprörda sinnesstämning och, tackande gud att hon undgått en stor fara, efterkom hon hennes begäran och lemnade henne kappa och hatt. För att göra ett slut på det för henne nu mera obehagliga uppträdet, följde hon äfven Charlotte utför trapporna. I mörkret var det ej så lätt att urskilja dem. Försigtigtvis nedfälde äfven Charlotte slöjan för sitt ansigte.
Då de anlände till den lilla porten, hördes steg komma dem till mötes.
— Vi ha väntat länge, hviskade en röst, nå-å?
— Fröken följer mig, svarade Charlotte äfven hviskande.
I denna stund gingo fröken Rudensköld och Charlotte helt nära hvarandra, så att den frågande ej rätt kunde — i det mörker som omgaf dem — urskilja ifrån hvilken af dem svaret kom.
Så snart Charlotte svarat, sköt hon fröken med ena handen ifrån sig, liksom hon velat be henne återvända, under det hon sjelf hoppade upp i täckvagnen.
— Kör! ropade i detsamma en röst från kuskbocken.
Vagnen rullade af med stor fart, och försänkt i tyst förundran, återvände fröken Rudensköld till sina rum.
FJORTONDE KAPITLET.
Ovisshet och oro.
Då hertigen återkom från prinsessans aftoncirkel, fann han Reuterholm väntande på sig i sina enskilda rum. Denna omständighet besvärade honom, emedan han egde en punkt i sitt hjerta, der han för den mägtige vännen ännu sökte dölja en hemlighet, sin kärlek nämli-