gen till fröken Rudensköld. Hertigen kände sig i detta enda ämne nära nog liksom svartsjuk på Reuterholm, icke derför att han misstänkte det äfven han kunde hysa kärlek för samma föremål, utan derför att han fruktade hvarje främmande inblandning deri. I sina amouretter ville han vara oberoende.
Reuterholm märkte emellertid icke det besvärade i hertigens sätt att vara, emedan han var sjelf allt för lifligt upptagen af de ämnen han föredrog, för att ens tänka på att hertigen icke äfven skulle vara det.
Han återkom således till sitt favorit-ämne, det att aflägsna alla Gustaf III:s gamla tjenare från sina befattningar och insätta personer, som helt och hållet berodde af det nya systemet; han medgaf att Armfelt var deras svåraste motståndare, att han nu, sedan affären vid Liljeholmen misslyckats, nästan kunde anses starkare än förut, och att man således icke mera borde öppet angripa honom, utan på ett försigtigare vis skjuta honom åt sidan. Han berättade vidare, att han hade fått reda på att Armfelt, i förtroende till sitt inflytande, ämnade fordra Gustaf IV:s inträde i konseljen, och visade nödvändigheten att motsätta sig det, ehuru han icke ännu kunde uppgifva något rigtigt pålitligt medel dertill.
Hertigen hörde på, men svarade icke.
Reuterholm ingick i en allmän öfversigt af den europeiska ställningen och visade, huru de demokratiska idéerna såsom eröfrare planterade sina segrande banér öfver allt inom de länder, der man fann en fri civilisation. Han ansåg att den nya styrelsen också nödvändigt måste för vinnande af folkets sympatier ingå på en och annan af de demokratiska fordringarne, samt föreslog en ny tryckfrihetslag, hvilken han också förelade hertigen till underskrift.
Hertigen underskref den äfven, men svarade för öfrigt ingenting.
Oaktadt sin antydda frisinthet, var Reuterholm en skuggrädd politiker. Demokratien egde icke i honom en verklig, utan endast en falsk vän. Då han upphäfde det af Gustaf III pålagda tvånget på pressen, handlade han af samma skäl som den besättning, hvilken för att undgå att gå i qvaf, kastar en och annan inventariepersedel öfver bord. Han smekte tiden af fruktan för den, och hans fruktan tilltog i samma mån, som han smekte den.
Måhända har det kungliga slottet aldrig bevakats med sådan mörkrädd omtänksamhet som vid denna tid. Posterna voro förökade, och patruller vandrade oupphörligt fram och åter i de mörka gångarne.
Nöjd med att ha funnit hertigen så beredvillig att ingå på sina förslag, lemnade Reuterholm honom.
Han kände sin betydelse. Högmodet i hans själ behöfde ej göra den större än den var. Genom hertigen herskade han öfver riket; att tjena honom, var att tjena sig sjelf, att vaka öfver hans säkerhet, var att också vaka öfver sina egna intressen.
Han beslöt att göra en rond genom slottet och efterse, om poster
