Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

168

och patruller gjorde sin skyldighet. Insvept i sin kappa, började han vandringen. Till sin tillfredsställelse fann han de stora portarne stängda, kedjorna uppdragna och posterna tysta och uppmärksamma vandra på sina platser. I det ögonblick han, nöjd med den noggranhet, hvarmed han såg sina befallningar uppfyllas, beredde sig att lemna slottet, märkte han i det halfdunkel, som utbredde sig i de stora slottstrapporna, en skugga sakta röra sig längs muren.

Orolig deröfver, drog Reuterholm sig tillbaka i en fördjupning för att osedd bättre kunna observera. Skuggan nalkades honom också allt närmare och närmare, och han såg snart konturerna af en karl, väl insvept — liksom Reuterholm sjelf — i en vid kappa. Långsamt och försigtigt nedsteg den okände utför trapporna och var snart ute på borggården. Reuterholm följde honom, men på ett tillräckligt afstånd, att ej blifva upptäckt. Då den okände kom till andra sidan af slottet, möttes han af en annan person, som, såvidt det var möjligt för Reuterholm att rigtigt se, med hatten i handen tycktes tala vid honom. Reuterholm tänkte nu ropa på vakt, men beslöt efter en kort besinning att ännu dröja dermed, i hopp att derunder kunna upptäcka den okändes afsigt. Men i detsamma öppnades en af de små sidoportarne, och den första skuggan skyndade ut, hvarefter porten genast åter slogs i lås bakom honom. Reuterholm hastade nu fram, för att åtminstone gripa den andra skuggan, men förgäfves; äfven den försvann uti en af gångarne. Förtörnad tillkallade han vakterna, men de förklarade, att de ej sett någonting.

Reuterholm begaf sig då till den yttre borggården, der högvakten är belägen. Han uppsökte befälhafvaren och anbefalde honom vidtaga alla nödvändiga och ändamålsenliga säkerhetsmått, hvarjemte han berättade hvad han sett, och framkastade sin fruktan, att hertigens person kunde vara i fara. Befälhafvaren ansåg ej omöjligt att den okände kunde återkomma, och med anledning deraf beslöt man att besätta alla utgångar till den yttre borggården med poster, hvilka väl skulle insläppa hvar och en, som kom, men ej utsläppa någon, utan att han först blifvit förd till vaktrummet.

Tyst och sakta trädde vakten till gevären, och posterna utsattes. Reuterholm qvardröjde jemte befälhafvaren framför truppen, i hopp att snart få se följderna af de vidtagna åtgärderna.

Länge dröjde det ej heller, innan hela deras uppmärksamhet togs i anspråk.

Det första, som föreföll dem anmärkningsvärdt, var att en väl tillsluten täckvagn, som inrullade på borggården, stannade vid en af flyglarne.

Åtföljda af några soldater, hastade befälhafvaren och Reuterholm dit, i afsigt att tillse hvad som tilldrog sig. De hade likväl knappast hunnit fram, förr än de märkte en person, insvept i en kappa utkomma från flygeln.