172
yttre borggården. Begrundande, stannade han framför den upplysta fönsterraden. Ovissheten upprörde honom. Han såg genom fönstret en skugga röra sig inåt rummen och plågades af verkliga qval derför, att han ej förmådde genomskåda denna hemlighet. Efter en stund kände han en hand fatta sig i armen, och då han vände sig om, stod en man framför honom.
— Hvad vill ni? hvem är ni?
— Ert politiska samvete.
— Vincent Pauletti!
— Ni måste följa mig härifrån, herr baron. Jag har mycket att säga er.
Hitintills hade Reuterholm känt sig liksom qvarhållen af en osynlig magt vid denna flygel, vid dessa fönster, eller rättare vid det ljus, som lyste inifrån dem; men vid ljudet af Vincents röst återkom han till sig sjelf.
— Edra motståndare äro i full verksamhet, fortsatte Vincent; äfven ni måste arbeta. Plan mot plan, handling mot handling, förstånd mot förstånd, det är endast så vi kunna vinna seger.
Men Reuterholm kastade ännu en blick tillbaka på det matta ljuset i flygelbygnaden, och hans bröst häfdes af en suck.
— Ni är orolig, ni suckar, baron, fortfor Vincent, ni känner måhända icke ännu, hvilka som i närvarande ögonblick befinna sig derinne.
— Skulle ni veta det?
— Följ endast mig, och jag skall förklara er allt.
Och Reuterholm följde Vincent.
Då hertigen inträdde i det yttre rummet af den lilla
flygelvåningen, klappade hans hjerta häftigt och oroligt. Han var så nära ett af
sina önskningars skönaste mål, var så nära henne, hvars bild så länge
jagat sömnen från hans ögon, lugn och frid från hans bröst. Han
tänkte icke mer på en seger öfver Armfelt, ack nej! han tänkte endast
på henne, hvars tjusande allmagt fylde hans själ med förtrollande
fantasier och hans hjerta med tjusning och behag. I nästa ögonblick skulle
hon vara hans. Han kastade kappan af sig, ordnade sin klädsel och
nalkades dörren till de tvenne inre rummen.
Nästan med bäfvande hand fattade han i nyckeln, men i samma stund den vreds om och låsets knarrande ljud tillkännagaf att någon nalkades, öppnades dörren inifrån och en för tillfället särskildt anskaffad kammarjungfru utträdde emot hertigen samt bad honom dröja ännu ett ögonblick.
— Fröken är ej ännu i ordning, yttrade flickan, att mottaga ers höghets besök. Hon beder er hafva nåden och vänta en stund.
— Hvad gör hon?
— Sin toilette, ers höghet.
