Vid detta enda ord lifvades hertigens själ; han trodde sig nästan se sköna och ljufva syner, se Afrodite, då hon uppsteg ur vågen, se Jupiter i Danaes armar, se Gracerna syssla kring Venus: den ena upplösande gördeln kring hennes midja, den andra frigörande skuldran och barmen från den afundsjuka manteln, den tredje nedfällande lockarne ur sitt band och fästande en liten myrtenkrans med små hvita blommor deri.
Om ett fruntimmers morgon-toilette är skön, hvad är icke då hennes afton-toilett? Om morgonen kläder hon sig så, som hon vill visa sig för alla; men om aftonen så, som hon endast vill visa sig för en enda. Hvad ej dagens öga får beskåda, upptäcker hon för nattens. Nattens måne är så mild och ljuf, och lyst af dess sken, flyr hon i fladdrande tunna linnet — lik en luftig skugga — till drömmarnes och kärlekens rike.
Nu öppnades dörren för hertigen, och kammarjungfrun utträdde. Ljusen voro släckta, endast ett enda brann ännu med svag låga. Sakta, knappast vågande draga andedrägten, nalkades hertigen alkoven. Han blickade dit in med spanande uppmärksamhet, men till sin förundran såg han ej någon der. Orolig lutade han sig ännu mera framåt, hans ögon vidgades, hans blick skärptes, alkoven var tom. Ett lätt moln förmörkade vid denna upptäckt hans panna, men derefter sväfvade ett leende öfver hans läppar.
Längst fram i rummet stod en Apollo af marmor. I skuggan af den var en bergère placerad. I bergèren upptäckte han en jungfrulig gestalt, klädd i en snöhvit nattrock, hvilken i rika spetsar slöt sig kring hennes hals och i djupa veck föll ned kring hennes fötter. Det är hon, klappade det liksom till i hertigens hjerta, och med ljudet af en suck sväfvade ordet öfver hans läppar.
Den intagande tjuserskan lutade sitt hufvud mot Apollobilden, men så, att en del af gudens mantel dolde hennes ansigte. Hertigen såg endast den hvita, nätta mössan, inom hvars bindel lockarne voro instängda. Ovilkorligt stannade han betagen och betraktade den sköna uppenbarelsen. Ju mera han betraktade den, desto skönare tycktes den honom blifva. Nu nalkades han för att fatta den i hennes knä hvilande mjella handen; men hon gjorde en rörelse emot honom, liksom hon velat bedja honom aflägsna sig. Det var något elektriskt i denna rörelse, och en oförklarlig, underbar darrning genomfor honom dervid. Det var icke frossa och icke heller feber, det var båda delarne; han både frös och brann på samma gång. Omöjligt skulle det för honom hafva varit att i denna stund aflägsna sig; han drogs i stället oemotståndligt allt närmare intill henne. Dristigt fattade han också nu hennes hand och tryckte den mot sina läppar. Liksom en doft af frisk skönhet berusade honom, och han lade sin arm sakta kring hennes lif. Men hon vände sig likväl ej emot honom; i stället märkte han, huru hennes barm höjde sig, och huru hon, full af längtan och oro, full af kärlek och qval, utandades en suck. Och det var ej längre hvarken
