14
— Något ledsamt har väl ej inträffat, sporde hertiginnan med synbar oro, så snart de blefvo ensamma. Ditt utseende…
— Långt derifrån, och ändock vet jag ej rätt, huru jag rigtigt skall kunna framställa hvad jag har att säga. Jag kommer hit för en liten hederssak; kanske borde jag hellre vända mig direkte till min bror, hertigen, men du känner att jag är en dålig diplomat.
— Du oroar mig. En hederssak? Har någon duellerat?
— På sätt och vis är en duell verkligen i fråga; men förskräcks ej. Något lif står ej på spel, icke en gång en droppe blod.
— En duell, och ändock?
— Är det möjligt att träffa hertigen; möjligtvis gör jag orätt, om jag ej vänder mig till honom?
— Han är upptagen af statsangelägenheter. Reuterholm är inne hos honom. Förtro dig till mig! Du vet, att om jag vill…
— Kanske har du rätt.
Ehuruväl prinsessan var synbart upprörd, öfverlade hon likväl en stund med sig sjelf. Allt tycktes utvisa, att det var ganska allvarliga tankar, som sysselsatte henne.
— Du erinrar dig, återtog hon derefter, det förskräckliga året, då Gustaf med hela eller större delen af den svenska flottan låg instängd af den ryska i Viborgska viken?
— Nåväl, men hvad i himlens namn hafva vi nu med den saken att göra?
Du skall få höra; men jag måste börja från början.
Prinsessan öfverlade ett ögonblick med sig sjelf. Slutligen fortfor hon:
— Ryska flottan hade ej blott instängt den svenska, som du torde påminna dig, utan anföll den äfven vid Björkesund. Det var en stor fara, men det var i faran, som Gustafs snille var störst.
— Jag erinrar mig nu detta tillfälle. Ryssarne hade stängt sjelfva utloppet med fregatter. Men hvad hafva vi att göra med den der gamla historien?
Prinsessan gaf ej akt på frågan.
— I den yttre och största farleden lågo fem linieskepp. Gustaf hade dock beslutat att bryta sig igenom, och liksom om himlen ville gynna honom, uppblåste en gynsam vind. Planen utfördes med mod och skicklighet, och allt syntes gå bra, trots ryssarnes fördelaktiga ställning och deras befälhafvares försäkran, att ej ett enda skepp skulle undkomma.
Ehuru hertiginnan ej kunde förstå, hvartill denna berättelse skulle tjena, lemnade hon dock hela sin uppmärksamhet deråt.
— Det var ju, anmärkte hon äfven, under denna strid, som Gustaf, då en af manskapet sårades i armen, afref sitt Vasa-ordensband, som hängde öfver axeln, och dermed förband den sårade.
Prinsessan gaf blott med en vink tillkänna uppgifternas rigtighet.
— Som jag sade, fortsatte hon, oaktadt alla svårigheter skulle
