här är tråkigt med besked. Di prisade mi lycka, då ja sku' få följa me' husbond' till Stockholm, men håken må ta' den lycka. Tacka vet ja' lanbacken. Här springer di för mycket efter näsa, för att veta hvad di springer efter. Håcke som helst ändå, lika gör de' mej, men nog har jag nånting som ska göra herrn glad, vet jag.
Och han blickade dervid upp med sina trofasta och redliga ögon på Döring, så att denne kände sig väl till mods deraf.
— På hvad sätt skulle du kunna göra mig glad och nöjd? frågade han.
— Jo för si här ha' varit en främmande karl i dag.
— Nå-å, hvad är det då med honom?
— De va' den likaste jag har sett på länge, ska' ja' säja husbond.
— Hvad ville han här? Frågade han efter mig?
— Ja det gjorde han med, men det var ej alltihopa, det. Han lemna mig, ska' husbond? tro, ett så litet vackert, rödt skrin, så att det är just lust och glädje deråt, och så ba' han mej att jag sku' lemna fram'et åt husbond', sa' han. Men då ska' husbond' lofva mej också att se belåten ut, för si' eljest lemnar jag et ej, det säjer ja rakt ut.
Då Döring mottog det så kallade skrinet, fann han att det var ett schatull, ganska litet, med ett yttre fodral af rödt marokin, försedt med rika inläggningar af guld. From hade ej orätt att det var så väl arbetadt och så praktfullt, att det verkligen väckte nöje att se deruppå. Sjelfva schatullet var förfärdigadt af poleradt blodträ, äfven försedt med rika inläggningar. I ett litet handtag på locket var nyckeln fäst. Då det öppnades, såg Döring framför sig tvänne präktiga, ytterst väl arbetade pistoler i sina tvänne bäddar af svart sammet. Vid deras åsyn kände han sig öfverraskad. Froms ansigte mulnade deremot.
— Hvem har lemnat dig det här schatullet?
— Hur ska' jag kunna veta det, husbonde. Här si alla menniskor så besatt lika ut, att ja' ej kan känna någon skillna' på dem.
— Huru var han klädd?
— Det var sant, det. Han hade, om jag mins rätt, glasögon på sin näsa.
— Glasögon? Nå vidare.
— Och så hade han… lä' mej si… glasögon sa' ja',… nå ja, det va' sant det; men si inte kan jag komma ihåg allt, inte.
Pistolerna påminte Döring ännu mera om dagens vigt och betydelse. Med kännareblick undersökte han dem. De voro laddade, färdiga att slunga döden genom motståndarens panna. Presenten var af högt värde. Pistolerna voro verkliga konstprodukter af en mästares hand. De voro små, mindre än han sett några sådana förut, men lågo oändligt väl i handen. Proportionerna voro särdeles väl beräknade. Längs piporna låg ett infattadt, fint arbetadt filigramsarbete af guld. Låsen voro äfven rikt ciselerade, och sammalunda kolfvarne. Då han höll pistolen i handen, glänste den som en afhuggen blixt, som han kunde förlänga, endast han rörde vid trycket. Förgäfves brydde han
