182
sin hjerna med att utfundera från hvem han erhållit dem. I detta afseende famlade han i en labyrint af ovisshet.
Han hade visserligen ett par pistoler sjelf, men insåg de nu erhållnas företräde och beslöt att begagna dem, samt tackade i tysthet den okände gifvaren för den kärkomna presenten.
— Vet du hvar någon hyrkusk bor? frågade han From.
— Ja gu' vet jag det.
— Gå då till honom och beställ åt mig en täckvagn tills i eftermiddag kl. litet öfver fyra, närmare half fem. Förstår du, en täckvagn senast half fem.
— Ska' ske, husbonde.
— Du gör dig sjelf också i ordning till samma tid. Du skall följa mig.
— Ja ska' följa er, godt!
— Nu är du ledig.
Hastigt ordnade Döring derpå sin klädsel, hvarefter han begaf sig ut.
I hörnet af Malmtorgsgatan och Fredsgatan, midt emot norra gafveln af prinsessans palats, ligger en ståtlig och gammal byggnad. Det var här en trappa upp, med utsigten åt Malmtorgsgatan, som fröken Louise Posse hade sin lilla atelier. Det var hit, som hon om dagarne begaf sig en eller ett par timmar, allt efter tid och tillfälle, och egnade sig åt målarekonstens behag. Här var det, som hon i former och färger sökte gifva lif åt de idealer, som omgåfvo hennes själ, liksom englahufvuden omgifva serafsharpan. Men denna atelier var icke endast en asyl för hennes inre syner, den stod i samband med flere rum, som bildade samma våning, hvilken beboddes af tjenstgörande hofmarskalken hos prinsessan, baron —n—. Den stränge och allvarlige gubben, en nära anförvandt till Louise, hvilken fått snart sagdt en faders myndighet och uppsigt öfver henne, hade med prinsessans vetskap upplåtit tvänne rum för tillfredsställandet af den unga frökens, som han benämde det, fantasier. Sällan besökte han henne här, der hon ensam och försjunken i konstnärliga åskådningar arbetade; men någon gång hände det likväl.
Det var hit, som Döring beslöt att vända sig i hopp att träffa henne och ännu en gång få blicka in i hennes öga, samt söka vinna bekräftelse på de tankar, som med så många smekande löften nyss omsväfvat hans förhoppningar. Han insåg väl det dristiga, kanske till och med det origtiga i sitt beslut; men, hvad visste han? måhända var det sista gången, som han skulle se henne, emedan duellens följder icke läto sig bestämmas af någon. Då döden knackar på vår dörr, återljuda slagen i vårt hjerta, och vi tänka dristigare och handla beslutsammare än förut. Må man emellertid icke tro, att det var hans mening att med några ord yttra hvad han kände; han ville blott se henne. Ögats kärleksförklaringar äro långt skönare än munnens.
Då han stod vid dörren, färdig att öppna den, bjöd honom liksom
