friska rodnad, som förut hvilat på hennes kind, sjönk tillbaka, och hon blef blek som en lilja. Ett ögonblick tycktes andedrägten icke vilja låna henne sin tjenst; och liksom för att lätta sitt bröst, lade hon handen på sitt hjerta.
I detta ögonblick hördes steg från den dörr, som ledde till den andra delen af våningen, till hofmarskalkens rum. Låset vreds i detsamma om och dörren öppnades.
Förskräckt ville Döring resa sig upp, då han såg hofmarskalken inträda. Äfven Louise blef ännu blekare af fruktan. Men det var mera än fruktan, som de kände, det var snarare fasa. Med handen på deras bröst skulle man ha känt att det gifves stunder, då hjertat kan upphöra att slå.
Dristigt närmade sig emellertid Louise ögonblickligt till taflan med penseln i hand.
— Stilla, stilla! befalde hon Döring.
Han förstod henne.
— Högre upp med venstra handen, så der, lägg den på hjertat. Fram bättre med högra knä't.
Döring verkstälde hennes befallning.
Hofmarskalken stod härunder och betraktade dem med en skarp och pröfvande uppsyn. Hans stora, gråa ögonbryn lågo i valkar öfver de små hvassa, men klarseende ögonen.
— Ah, onkel! yttrade hon slutligen, liksom hon ej förut märkt hans närvaro, hvad tycker onkel om taflan nu? Modellen är ju bra? och hon visade dervid på Döring.
Döring ville åter resa sig upp, men hon bad honom ännu förblifva i sin ställning.
— Rätt bra, min vän, svarade henne gubben, under det han betraktade taflan. Jag tycker endast att det är för mycket eld i blicken, anmärkte han.
I hofmarskalkens utseende hvilade ett allvar och en stränghet, som nästan förskräckte Döring. Beslutsamhet och orubblighet stodo tecknade i hans anletsdrag, jemte stolthet och medfödt högmod. Han syntes vara bland dem, som gerna föra till slut, hvad de en gång fått i sitt hufvud.
— Jag önskar tala med dig, Louise. Lät oss gå dit in i ditt bibliotek.
Då hon följde hofmarskalken, bad hon Döring stanna qvar, emedan hon önskade att sluta taflan. Dörren stängdes efter dem, och Döring befann sig nu ensam.
— Hvem är den der unge mannen? frågade gubben med sträf och hård röst, som om han ej frågat efter antingen hans ord hördes eller ej i det yttre rummet.
Döring hörde ej hvad Louise svarade.
— Jag tycker ej om sådana der modeller; och jag förmodar, att du förstår mig. Men nu till en annan sak. Vet du, att din kusin, Adlerstjerna, är utmanad och skall duellera i dag?
