186
Utan att lyssna, var det omöjligt för Döring att ej höra hvarje ord, som den gamle sade. Om denne velat tala till en hel folkförsamling, hade han ej behöft anlita lungorna mera än han gjorde. Att frågan, då den angick Dörings egen till eftermiddagen utsatta duell, skulle intressera honom, kan ingen förundra sig öfver.
— En dumdristig pojke, som den narraktige Weisenburg till och med här om aftonen i min frånvaro haft oskickligheten att presentera för prinsessan såsom en riddare sans peur et sans reproche, skall ha utmanat honom. Pojken lär heta Döring.
Döring reste sig mekaniskt upp. En flamma af vrede spred sig lik ett norrsken öfver hans panna. Ovilkorligt lutade han sig lyssnande fram för att höra hvad Louise svarade, men förgäfves.
— Adlerstjerna är en god skytt, och jag hoppas och förmodar, att han skall skjuta en kula genom den der oförskämde uppkomlingens skalle; men icke desto mindre är ögonblicket vigtigt. Du vet att jag håller af honom, att han är min systerson, att han älskar dig. Det har du säkert långt före detta gissat till.
— Jag har således ej misstagit mig, anmärkte Döring sakta för sig sjelf.
— Han har i dag varit här, han är ännu derute i mina rum, och han har bedt mig om tillstånd att få göra dig sin förklaring.
Döring hade nalkats dörren; Louise's svar gälde hans lycka, hans lif. Han måste höra det, och han hörde det äfven.
— Jag skall taga emot honom om en qvart.
— Om en qvart? nej, nu genast, mitt barn. Jag hemtar honom.
— Jag har sagt om en qvart, onkel. Låt det få bli dervid. Jag bör besinna mig på ett svar.
Det sätt, hvarpå hon lade sina ord, var kallt och kort. Döring visste icke hvad han skulle tänka.
— Således på slaget om en qvart. Kl. är nu ett par minuter öfver tre qvart till tolf; alltså när hon slår tolf.
— En minut efter tolf, min onkel.
— När klockan slår sista slaget i tolf således?
— Ja, ja! när hon slår sista slaget.
När hofmarskalken och Louise åter utträdde, var den senare lika blek, om ej blekare än i det ögonblick då hon inträdde i biblioteket.
Det var ej svårt för Döring att se, det hennes gång var vacklande; men han vågade ej räcka henne en stödjande hand. Trogen sin roll såsom modell, föll han ned på knä vid taflan, under det att hofmarskalken aflägsnade sig. Så snart den gamle var borta, reste han sig upp.
— Döring, yttrade hon, ni ämnar duellera?
— Ja, min fröken.
— Och ni har icke sagt mig det förut.
— Jag egde ingen rättighet att vända mig till er med ett sådant förtroende.
