188
— Om ni kommer att skjuta ert skott — ni förstår ju mig — vill ni lofva mig, att ni då ej dödar Adlerstjerna.
— Jag lofvar det.
— Hör, klockan slår redan tolf… vi måste skiljas… farväl, Döring… men det är sant, jag har ännu ett ord att säga er.
— Jag hör.
— Hoppas!
Hoppas, återljöd det i Dörings hjerta, men i detsamma slog klockan sista tolfslaget, och som han hvarken ville eller borde träffa tillhopa med Adlerstjerna; aflägsnade han sig skyndsamt. Då han stängde den ena dörren bakom sig, öppnades den andra, och hans motståndare inträdde.
Louise stod kall och blek. Hon hade ännu ej återkommit från de öfverraskande intryck, som på en stund så tätt aflöst hvarandra.
— Ett enda ord, min kusin.
Adlerstjerna var en något mager, bleklagd man med stora, uttrycksfulla ögon och en hög och djerf panna. En örnnäsa gaf hans utseende ett beslutsamt och dristigt utseende. Läpparne voro tunna, nästan spetsiga och kröktes ofta af ett ironiskt leende.
Louise betraktade honom stilla och lugn; man skulle ha trott att hon ej hört hans fråga.
— Ni begär blott ett enda ord af mig, yttrade hon efter en kort besinning. Låt mig höra det.
— Ett enda ord kan afgöra lif och död, det kan ock afgöra en mans lycka och olycka. Ett enda ord således, min kusin. Får jag hoppas?
Adlerstjerna leddes af samma tankegång som Döring, och hans tanke klädde sig äfven i samma uttryck. Louise spratt omedelbart till. Det var som om ett eko, kallt och ihåligt, kommande såsom från en isklippa, upprepat samma ord som nyss förut så varmt och vänligt tonat genom hennes hjerta. I vårt inre lif vexlar väderleken lätt. Louise rätade upp sig. Samma fråga, som nyss var en ros, var nu en pil. Af den förra så ljuft smekt, kände hon sig af den senare liksom sargad. Underbara hjerta! Samma sträng, som, anslagen af den ena, tonar så vekt och skönt, springer sönder, anslagen af en annan. Lika intagande och innerlig som Louise nyss stod der, lika tillbakavisande och sluten syntes hon nu. Hängifvande sig helt och hållet åt sin känsla, sådan som den för ögonblicket arbetade inom henne, svarade hon:
— Ni frågar mig om ni får hoppas, min greflige kusin. Ni är mycket kort i ert sätt att uttrycka er, och jag skall äfven vara det. Alltså — jag ber er — hoppas ingenting.
Adlerstjerna studsade tillbaka för det så kalla och bestämda svaret.
— Intet?
— Nej!
Ett häftigt och lidelsefullt muskelspel i Adlerstjernas magra an-
