sigte antydde hvad verkan detta korta och ogynsamma svar gjorde på honom.
— Intet, upprepade han. Det var ju så, min kusin, intet?
Louise, som kände Adlerstjernas bittra och häftiga lynne, erfor en känsla af fruktan vid åsynen af den vrede, som ögonblickligt eldade hans utseende och krökte hans tunna läppar. Deras anhörigas för henne bekanta önskningar, onkelns stränga och bestämda karaktär samt hans redan tydligt uttalade mening, Adlerstjernas mångåriga och ihärdigt fortsatta uppmärksamhet, som, ehuru icke uppmuntrad från hennes sida, dock länge visat till hvad mål han syftat; allt detta nedtyngde henne, nästan förkrossade henne, utan att likväl förmå framkalla något deltagande i hennes hjerta. För att icke förlänga ett obehagligt mellan-fyra-ögon, iakttog hon tystnad. Dessutom hade hon i sitt korta svar redan sagt allt, hvad hon hade att säga.
Adlerstjernas blick, som irrade omkring rummet, föll händelsevis på den tafla, som hon hade under arbete. Han upptäckte genast den knäböjande riddarens likhet med Döring.
— Ni har haft en god modell, min kusin, anmärkte han.
Det spefulla uttryck, hvarmed han uttalade anmärkningen, kom Louise att befara att han igenkände teckningen, och hon erfor en känsla af bryderi, som hon ej förmådde att besegra.
— Blicken är tillräckligt eldig, fortsatte Adlerstjerna, och knäfallet ganska naturligt, det är blott skada att han vindar med ögonen och är sned i höften. Får man fråga, när modellen var här, och om han ofta brukar vara här?
Louise bibehöll en envis tystnad.
— Om ni tillåter, min kusin, så skulle det för mig vara ett stort nöje att också få vara här nästa gång, som er modell infinner sig, emedan jag bra gerna ville litet rätta hans ställning. Jag skulle nämligen söka förmå honom att antaga en bättre och renare uppsyn.
Det var omöjligt för Louise att längre blifva undfallande.
— Är er afsigt, min kusin, att ställa mig till ansvar för någon af mina handlingar, anhåller jag att ni må vända er till min onkel; honom skall jag svara, icke er. Jag hoppas få anse vårt samtal nu slutadt.
— Icke ännu, min fröken.
— Var då så kort som möjligt, herr grefve.
— Af likheten emellan den der knäböjande riddaren på er tafla och en viss lefvande person kan jag sluta mig till de underhållande fantasier, som sysselsätta er i er ensamhet. Onekligen ganska vackra fantasier, framför allt smickrande för mig. Men ni känner kanske icke att originalet till er riddare står i ett litet, icke så obetydligt beroende af mig.
— Hvad vill ni säga dermed, min kusin?
— Att hans lif ligger i min hand; således, min fröken…
— Var god och fortsätt. Ni ser att jag tyst åhör allt, hvad ni har att säga.
