192
likväl ej förr än klockan fyra, och då med särskild befallning att genast och ögonblickligt begifva sig af.
— Ni har allt för underliga önskningar, Vincent, anmärkte Reuterholm.
— Jag har mina skäl, herr baron.
— Nåväl, jag skall uppfylla er önskan. Han skall bli beordrad att följa hertigen till Haga. Öfverensstämmer det med edra planer?
— Fullkomligt. Vidare får jag slutligen anhålla, att herr baron täcktes å denna ordres, rörande mig sjelf, skaffa mig hertigens egenhändiga underskrift.
Reuterholm tog papperet och betraktade det.
— Alltid gåtfull, Vincent, alltid hemlighetsfull; men jag vet att ni vill mig väl, och jag skall anskaffa hertigens namnteckning.
— Jag tackar er, herr baron. Kanske får jag låta hemta papperet strax på eftermiddagen?
— Gör det.
Döring erhöll emellertid så sent den ledsamma underrättelsen, det han icke kunde påräkna den senast erhållne sekundanten, att han ej hann anskaffa någon annan, utan nödgades begifva sig ensam till det utsatta stället.
Vägen emellan Blå porten och Rosendal var icke af samma förträffliga egenskap den tid dessa händelser tilldrogo sig som nu. Men anspråken voro icke heller så stora då. Hvarjehanda kunde den tiden ske der, som icke gerna nu skulle kunna passera. Hvad Solnaskogen eller Hagaparken på det senare femtio- å sextiotalet någongång varit, nämligen mötesplatsen för uppgörande af hedersaffärer, var Djurgården dessförinnan. Ofvannämda väg till Rosendal löper längs Surbrunnsvikens ena strand. Stranden kröker sig här och der i bugter och utskjuter på ett par ställen icke så obetydligt i sjelfva viken. Det var på en af dessa uddar — lämplig för ett sådant möte som det nu ifrågavarande — som Adlerstjerna och Döring öfverenskommit att träffa hvarandra.
Helt nära intill denna udde, men på andra sidan om vägen höja sig Djurgårdsbergen i terasslika, tvära afsatser. Vid foten af dessa terasser stod en ensam rödmålad tvåvåningsbygnad. Höga och yfviga träd dolde den nästan för en mindre uppmärksam vandrares blick. Endast en brant och smal, ganska obeqväm gångstig slingrade sig mellan träd, buskar och klippor upp till ingången. Stället var ett så kalladt utvärdshus.
Klockan var redan öfver fyra på eftermiddagen, då tvänne väl beslöjade fruntimmer, åtföljda af en ung gosse af ett hyggligt och intagande utseende, togo af ifrån stora vägen och följde gångstigen upp till värdshuset.
— Finnes något rum ledigt i öfra våningen? frågade det ena fruntimret utan att lyfta slöjan från sitt ansigte.
— Gudnås, så visst, allesammans äro lediga. Det är ganska klent med rörelsen här.
