— Haf då godheten och gif oss ett rum, som har utsigten åt landsvägen.
— Lisette! ropade frun, följ med herrskapet upp i rummet n:o tre; derifrån har man den bästa utsigten, emedan ej träden skymma så mycket för fönstren der som i de andra rummen.
Lisette hoppade uppför trappan; men de beslöjade fruntimren dröjde ännu en stund. De tycktes ha något att förtro värdinnan.
— Ni ser ärlig och beskedlig ut, min fru, började åter det ena fruntimret.
— Skulle tro det, svarade värdinnan, jag har aldrig tagit en fyrk mera af mina gäster, än skäligt har varit. Fast jag idkar rörelse, så är jag väl ej utan samvete heller.
— Det är ej det jag menar, återtog fruntimret, och såsom bevis derpå, låt oss i förväg få afbetala litet af vår blifvande skuld — och hon upptog en dukat ur sin börs och lemnade värdinnan — men då jag säger, att ni ser beskedlig ut, menar jag att ni ej vill någon ondt, utan handlar välvilligt emot alla.
Värdinnan neg, tackade och försäkrade att hon var den bästa qvinna i verlden.
— Vi ha' också hört det, och det är derför vi anse oss kunna förtro er en hemlighet.
Gumman blef nu bara öra och öga: det förra hörde, det senare lyste.
— Hemligheten består i oss sjelfva.
— Jag förstår; men…
— Vi önska att få förblifva här fullkomligt okända, att rummet förblifver ensamt vårt så länge vi äro här, och att ingen slipper in till oss.
En ny dukat glänste dervid i det okända fruntimrets hand.
— Nåväl, jag lofvar.
— Och håller?
— Håller mitt löfte.
Dukaten föll också i hennes förkläde.
Då de båda beslöjade damerna inträdde i rummet n:o tre, hastade den ena af dem fram till fönstret och tog utsigten i betraktande, dervid ett gladt utrop tillkännagaf hennes tillfredsställelse; deremot vände sig den andra till gossen, som åtföljde dem, med tillsägelse att enligt förut erhållen instruktion begifva sig ut och…
Snart såg man också den lilla vildhjernan under glada bocksprång skymta mellan trädens stammar ned åt landsvägen. Bakom stammen på det närmast vägen stående trädet stannade han och såg sig uppmärksamt omkring, hvarefter han åter smög sig öfver vägen och in bland buskarne på andra sidan. På samma sätt som förut, stannade han äfven här bakom en trädstam, hvarifrån han hade fri utsigt längs vägen. Efter en qvart syntes en ensam ryttare närma sig i kort galopp. Gossen drog sig dervid undan, döljande sig bland buskarne. Då ryt-
