Då sekundanten återkom, förklarade han vid sin heder, att Vincent Pauletti var af så god börd samt innehade en så hög militär-grad, att han, om det någonsin komme i fråga, egde rätt att vexla en kula med hvem som helst. Döring tryckte Vincents hand. Adlerstjerna var deremot missnöjd. Han visste icke hvad det var som förskräckte honom i Vincents hela väsende.
Det är eljest lätt förklaradt. Vincent visste hvad han ville, och han spådde i enlighet dermed. En stark och kraftig vilja utöfvar alltid ett mägtigt inflytande, och de ord han yttrade, uttalades med en bestämdhet, som om sjelfva ödet hade förkunnat dem. Äfven den fördomsfriaste skulle känt sig uppskakad deraf. Ännu brände, så iskall han än var, hans blick i djupet af Adlerstjernas sinne, ännu ljöd hans röst i djupet af hans själ.
— Sedan jag såsom sekundant, började Vincent, eger rättighet att här yttra mig, föreslår jag att herrarnes tvist bilägges fredligt.
De tre andra sågo förundrade på honom, liksom de icke ville tro sina öron.
— Jag vill ej tala om duellplakatet, fortsatte Vincent, utan med förnuftskäl öfvertyga om det orimliga i denna duell, och han talade, men utan att någon gaf gehör åt hans framställning. Döring fordrade, att Adlerstjerna skulle återtaga det i ridhuset yttrade kränkande uttrycket, och det i samma personers närvaro, som hört det. Adlerstjerna ville ej ingå derpå. Han tänkte på samtalet med Louise, på taflan med den knäböjande riddaren, och blodet kokade i hans ådror och svartsjukan talade högt om hämd. I sin lidelsefulla sinnesstämning trodde han att vägen till Louise endast gick öfver Dörings lik.
— Låtom oss börja! ropade han.
— Jag är färdig.
— Kom ihåg, grefve, min spådom, erinrade Vincent med en köld, som liknade dödens.
— Det låg någonting så hemskt och förfärande i dessa få, men hotande ord, att Adlerstjerna ovilkorligt kände en isande flägt genomila sig. Han beherskades af Vincents underbara förutsägelse. Ifrån detta ögonblick kunde han icke mera skilja sin blick ifrån denne så oförklarlige man, som syntes ega hans lif och död i sin hand.
Alla förberedande åtgärder voro nu vidtagna. Man hade redan saluterat hvarandra. Stunden var inne.
Adlerstjerna kände, att Vincents blick orubbligt hvilade på honom. Den brände honom nästan på kinden, den förvirrade hans tankar. Det föreföll honom, som om hans eget samvete blickat på honom genom Vincent. Under den nedtryckande föreställningen att ej träffa, kunde han en kallsvett lacka från pannan. Lugn och djerf eljest, var han nu utan all fattning. Det skymde för hans öga. Den enda stråle, som lyste honom, var Vincents blick, denna blick, som tycktes vilja såga honom: kom ihåg min spådom. Han lade an. Skottet brann af. Bom!
