Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

198

En rutten gren föll verkligen ned ur ett bakom Döring befintligt träd.

Det var nu Dörings tur.

Han hade lugnt betraktat Adlerstjerna, under det han gjorde sig färdig att skjuta. Han hade tänkt på Louise och kände sig lycklig. Hoppas, hade hon hviskat till honom, och han hoppades äfven.

För första gången hade Adlerstjerna funnit sig sviken af sin hand. Med förakt kastade han pistolen ifrån sig och slog armarne i kors öfver bröstet, beredd på det värsta.

Men Döring hade ej glömt sitt löfte till Louise.

Långsamt lyfte han sin pistol. Med en skarp blick fixerade han Adlerstjerna, hvars läppar kröktes äfven i denna stund af ett ironiskt leende.

En svala flög just nu öfver deras hufvuden.

Skottet brann af, eldstrålen lyste till och slocknade, men Adlerstjerna vacklade icke. Då krutröken skingrade sig, såg man ännu samma ironiska löje på hans läppar. Men, träffad af kulan, vände sig svalan i luften och nedföll nästa ögonblick död för Adlerstjernas fötter.

För Adlerstjerna var detta en ny skymf, som han ej kunde smälta. Han erinrade sig Louise's gäckande ord, att Döring skulle skänka honom lifvet. En vacker och ädel handling betraktas af mången endast såsom skryt och öfvermod. Så betraktade Adlerstjerna äfven Dörings. Först nu hatade han honom också verkligen, först nu svor han inom sig att en af dem skulle stanna på platsen. Han ville på intet vilkor i verlden hafva Döring att tacka för sitt lif. Derför motsatte han sig också Dörings handlingssätt och fordrade, att duellen skulle förnyas.

Enligt häfdvunna duell-lagar egde han rättighet dertill, och man nödgades ingå på hans fordringar.

Sekundanterna förklarade emellertid, att de numera ej kunde afgöra, hvilkendera första skottet tillhörde. Adlerstjerna föreslog att man skulle skjuta ex barrière, det vill säga skjuta under det man nalkades på tre alnars afstånd ifrån hvarandra. Härvid eger hvar och en rättighet att skjuta, när han behagar. För en säker skytt är det en stor förmån att skjuta första skottet; men i händelse hans skott går förloradt, kan han också sjelf anse sig förlorad, emedan hans skyldighet fortfar att nalkas på tre alnars afstånd sin motståndare, hvilken således med pistolmynningen för hans panna nödvändigt måste träffa honom.

Bland sätt att duellera är detta ett bland de grymmaste. Här är ej mera endast fråga om att helt simpelt träffa. Man måste med den största uppmärksamhet följa sin motståndares minsta rörelse, för att kunna nalkas så nära intill honom som möjligt, och på samma gång förekomma honom vid aflossandet af första skottet. Den minsta brist på uppmärksamhet afgör här lif eller död.

Döring hade stillatigande ingått på Adlerstjernas förslag.

Sekundanterna hade redan utstakat barrièren. Pistolerna voro åter laddade, och Adlerstjerna och Döring hade intagit sina platser.

Adlerstjerna brann af otålighet och hämd. Det ädelmod, som