Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
199

Döring visat, då han, i stället för att aflossa skottet mot Adlerstjerna, fälde en svala i flygten, retade honom till det yttersta. Han trodde sig redan höra sina vänners skämtande infall deröfver och se Louise's bitande löje. Vreden i hans själ hade nu utplånat hvarje intryck af Vincents spådom.

Döring var deremot lugn, nästan likgiltig. Liflig och häftig som han gemenligen var, var han sig nu fullkomligt olik. Det hopp, som Louise tillhviskat honom, smekte hans sinne så vänligt, och han tänkte mera på sin lycka att få hoppas, än på den fara, som hotade honom.

Mörk och dyster fortfor Vincent att betrakta Adlerstjerna.

Allt var åter i ordning. I denna stund och liksom för att slå bort ifrån sig Vincents ihärdiga och olycksbådande blick, såg Adlerstjerna omkring sig. Han ville se, om någon observerade hvad som föregick inom honom. Hans ögon höjde sig derunder upp emot det på andra sidan om vägen liggande värdshuset, af hvilket ett fönster liksom tittade fram mellan trädens kronor.

Hvad mötte der hans öga?

Ett fruntimmersansigte med af förskräckelse blekta kinder, med oroligt irrande blickar.

Det var Louise.

— Ha, hon är här. Jag skall visa, huru jag hämnas, tänkte han för sig sjelf, och fattad liksom af en svindel af vrede, försmådde han att avancera från stället, utan lade an, säker på sin hand.

Ett qväfdt anskri hördes i detsamma från fönstret.

Döring hade redan börjat avancera. Då Adlerstjernas skott brann af, såg man hans ansigte hastigt betäckas af en blek skugga. Han stannade nu. Nu vacklade han.

Ett isande och kallt löje blekte Adlerstjernas läppar. Vincent hastade fram för att mottaga Döring i sina armar. Men då han framkom, sköt Döring honom åt sidan, dock utan att yttra ett ord, hvarefter handen långsamt for öfver pannan.

Adlerstjernas kula hade flugit förbi hans öra, och en lätt kontusion hade framkallat en öfvergående svindel. Snart återkom han till sig sjelf.

— Nu är det min tur! ropade han, var god och avancera.

Hans röst darrade. Lugnet hade öfvergifvit honom och förbittring hade intagit dess ställe. Hans hufvud höjde sig, hans ögon flammade, och en högröd purpur färgade åter de nyss så bleka kinderna. Han hade redan en gång skänkt Adlerstjerna lifvet, han ämnade ej göra om det. Döden hade flugit honom för nära, att ej sjelfbevarandets känsla skulle nedtysta hvarje annan. Han hade trött att Adlerstjerna, äfven då han fordrade duellens förnyande, gjorde det endast för att hämna sig genom en ädel handling, men han hade funnit att han misstagit sig. Nu fans ingen barmhertighet hos Döring.

Döring och Adlerstjerna närmade sig hvarandra emellertid långsamt. Det var den omutliga döden och offret, som nalkades hvarandra, ledda af hämden. Det var mindre högtidligt, än förfärligt att se dem.