206
färger skiftande stenar. Den mellersta blommans blad voro fasonerade såsom en hertiglig krona, hvari nu en liten fjäril gungade.
Charlotte blef ytterst förtjust öfver det lilla nätta och täcka arbetet och kunde icke nog uttömma sig i beundran deröfver.
— Och vet ni väl, baron, utropade hon, från hvem det är? Ni kan aldrig gissa det, det är från den vackraste karl'n i hela riket, från den hyggligaste och artigaste menniska i verlden, från…
— Från hertigen, kan jag förmoda.
— Ack nej, baron, från Armfelt,… Armfelt. Ser ni fjäriln här, så söt och vacker den är; ser ni hur den sitter i sin lilla blomkrona? Min gud, så nätt! Den der fjäriln skall säkert vara jag, ja mycket säkert. Någon annan än baron Armfelt förstår sig då icke på att vara rigtigt uppmärksam mot fruntimmer.
Reuterholm lemnade henne utan att ha sökt vinna henne till förmån för sig, emedan han fann henne för obetydlig.
Ett par veckor senare instälde sig hofmarskalken baron —n— hos honom med anhållan om ett hemligt samtal.
Adlerstjerna hade berättat honom allt, hvad som tilldragit sig under duellen, och hofmarskalken rasade af vrede. Emellertid beherskade han sig och beslöt att ej förråda sina tankar för någon, icke en gång för Louise. I stället föresatte han sig att noggrant bevaka hvarje hennes steg, samt att äfven bedja prinsessan hafva ett vaksamt öga på henne. Då han slutligen fick kännedom om att fröken Rudensköld åtföljt Louise till Djurgården, vändes äfven hans vrede emot henne. Med tillhjelp af Adlerstjerna erfor han också sent omsider, att Döring erhållit fullmagten på Armfelts förord, och då han sammanlade det ena med det andra, förestälde han sig nu en intrig, gemensamt spunnen af dessa i afsigt att gynna Dörings kärlek.
Och denne Döring — han kunde icke nog ogynsamt bedöma honom — en ung slyngel till pojke, en arm lycksökare, en sjelfklok narr utan rang, utan börd, utan namn, han svälde af förtrytelse, då han tänkte på honom.
Prinsessan Sofia Albertina förberedde sig redan vid denna tid, ehuru i tysthet, på en längre flerårig utrikes resa.
Då han förtrodde henne en del af sina önskningar rörande Louise, erhöll han det löfte, att hon skulle få medfölja på resan. Hofmarskalken, som intill dess ämnade spela rollen af en Argus, trodde sig på sådant sätt allra bäst kunna aflägsna henne från all fara. Svårare insåg han att det skulle blifva att förskaffa Adlerstjerna en plats i prinsessans svit, emedan han fruktade att hoffruntimren deri med segrande framgång skulle arbeta emot honom; men han uppgaf likväl ej hoppet att lyckas äfven i denna sin önskan. På detta sätt förmodade han sig åter kunna sammanknyta länkarne emellan Louise och Adlerstjerna, emedan han, med kännedom om det menskliga sinnets små egenheter, allt för väl förstod, huru de ständigt föränderliga tilldragelserna och oupphörligt vexlande små omsorgerna under en resa alltid måste jemna olikheterna
