Gardie. Född den 29 November 1761, var hon redan omkring 31 år. Till sin figur var hon liten och späd, ehuru ganska väl proportionerad. Hennes händer voro små och vackra, äfvenså hennes fötter, men ansigtet var fult utan att likväl vara frånstötande eller motbjudande. Inre varmare böjelser hade ej förenat Armfelt med henne; och lugn utan att vara kall, vänlig utan att vara hjertlig, öm utan att vara varm, förmådde hon icke heller väcka hos Armfelt någon djupare kärlek. Genom sina rena seder, sina ädla tänkesätt, sitt af en god och lugnande moral så jemnt och harmoniskt afvägda väsende, sin trofasta tillgifvenhet, och det förstånd, hvarmed hon behandlade Armfelts oregelbundenheter, vann hon småningom i desto högre grad hans förtroende och aktning. Det är antagligt, att Armfelt trodde sig få en större förmögenhet med henne, men säkert är att han ej erhöll någon. Fröken Hedvigs far, öfverstekammarherren grefve Carl Julius de la Gardie, hade ruinerat sig och sin familj genom spel, och fattig och medellös uppfostrades hans dotter hos grefve Ruths mor, en köttslig moster till grefve Armfelt.
Armfelts och Hedvig de la Gardies bröllop bekostades af konungen sjelf och firades på Drottningholm i hela hofvets närvaro samt illustrerades med ett tornérspel.
Uti ett oss särskildt meddeladt manuskript uppgifves, att Armfelts och fröken Rudenskölds kärlek egentligen skulle datera sig ifrån hans egen bröllopsdag.
Fröken Rudensköld hade redan då i hög grad intagit och tjusat hofvets kavaljerer. Mången ansåg likväl det, som var naturlig liflighet och naivetet, för koketteri. Den yra och skalkaktiga flickan hade ej undgått anmärkningar och tadel. Pryderiet tål ej det okonstlade; bigotteriet fördömer hvarje frihet, som rör sig utan dok eller mask. Armfelts giftermål sårade djupt den arma, och i sin förtviflan öfverdref hon sin föresatta roll af likgiltig glädtighet. Man dömde henne hårdt utan att känna det sår, som oläkligt blödde under löjets smink. För bruden hvilade en ännu olyft, tät slöja öfver det förhållande, hvari Armfelt och hon stått till hvarandra. Der förtviflan stred i ett svagt hjerta, såg hon ej annat än lättsinne. Hon trodde på pratet, och att döma af hvad som syntes försiggå framför henne, erhöll hon ännu mera ökade anledningar att tro derpå. Men oaktadt denna föreställning, förnekade ej Hedvig sin vackra och ädla karaktär. Hon ville varna den glada, men vågade ej sjelf göra det, emedan hon fruktade att misskännas af fröken Rudensköld, som, begåfvad med ett vida behagligare utseende än hon och till följd deraf mera bemärkt och fjäsad, lätt kunde falla på den tanken, att Hedvig mera af afund öfver hennes företräden än af sann välvilja ville gifva henne den varnande vinken. Hon anförtrodde derföre sin brudgum detta kinkiga uppdrag; och han nalkades äfven i sådan afsigt den intagande qvinnan; men knappast hade de första orden dem emellan blifvit vexlade, förrän kärlekens fröjd och kärlekens qval i en glödande blixt sprungo öfver från öga till öga och tände i brand bådas hjertan.
