210
Vi ha trott oss här böra omnämna denna berättelse, såsom utgörande det sätt, hvarpå Armfelts egen grefvinna ansett deras kärlek hafva uppstått.
Närmare betraktad, torde denna lilla tilldragelse emellertid endast böra anses såsom en liten episod uti förhållanden, eljest af långt äldre ursprung.
Grefvinnan Armfelt förlät icke endast sin man hans därskaper à la Don Juan, hon omfattade äfven fröken Rudensköld med vänskap och välvilja. Hennes ädla handlingssätt ökade också ständigt Armfelts tillgifvenhet för henne, och hon egde slutligen en plats i hans hjerta, som ingen qvinna mera än hon egt. Bland alla de intagande och tjusande varelser, yttrar sig äfven en brefskrifvare till oss, som Armfelt skänkte sin hyllning, fans ingen, som förmådde inkräkta det rum, som hon sålunda lyckats intaga. Salongerna och praktrummen i hans hjerta — uttrycker sig samme korrespondent vidare — stodo alltid öppna för skönheten och behagen; den ena kom, den andra gick, men dess budoir var alltid fridlyst, der herskade Hedvig ensam.
— Jag väntar mycket af denna afton, började Armfelt, under det han tog plats i en soffa bredvid Hedvig, och jag hoppas, att jag i dig eger en lika lugn och förståndig diplomat, som eljest god bundsförvandt. Få se om jag missräknar mig?
— Lita ej för mycket på mig. Jag är endast en svag qvinna, ehuru du ej alltid synes vilja erinra dig det.
— Missförstå mig ej, goda Hedvig. Jag är i många saker svagare än du; men det är ju icke alltid vår styrka, som gör oss älskvärda, utan ofta och i högre grad våra svagheter. Vet du, jag skulle icke kunna hålla af någon, som ej egde sina svaga sidor.
Hedvig log.
— Jag förstår dig, min herr egoist; du vill att jag skall tänka lika ädelmodigt och hålla af dig… i proportion af dina svagheter. Min gud, utgjorde det måttstocken för min kärlek, skulle jag i sanning älska dig ända till vansinne.
Armfelt småskrattade nu i sin ordning. Hedvigs ord nästan smickrade honom.
— Apropos, yttrade han, du talar nästan utmanande; vet du, huru jag betraktar äktenskapet?
— Det skulle i sanning vara af stort intresse att höra dig hålla en föreläsning deröfver. Det är dock bra synd att den ej kan ske offentligt; du skulle säkert ej bli utan åhörare.
— Äktenskapet är en vunnen batalj. För att vinna den, fruktar man ej en gång för döden, men sedan man vunnit den, hvilar man trygg och lugn på sina lagrar.
— Verkligen!
— Det är en befordran; så länge den är ny, förtjusar den oss, men sedan…
— Sedan fika ni efter vtterligare befordran.
