212
nu, hvad du sysselsätter dina tankar med, då jag är frånvarande. Nå, nå, du är icke den första qvinna, som sysselsätter sig med kärlekens teorier.
Armfelt misstog sig icke alldeles i detta sitt föreställningssätt, ehuru han ganska afsigtslöst framkastade det. Hedvig hade verkligen ofta anledning att teoretisera. Icke desto mindre kände hon sig förlägen öfver att i ett obevakadt ögonblick hafva gifvit sina hemligaste tankar till pris åt hans skämt, som, huru vänligt det än var, dock alltid var ett skämt.
— Skilnaden oss emellan, fortfor Armfelt, är endast den, att du vill göra äktenskapet och kärleken till ett och detsamma, då jag tror att de kunna hjelpa sig fram äfven utan hvarandra. Äktenskapet är ett vänskapsförhållande, kärleken en lidelse; det förra är ett eröfradt land, det senare ett, som man häller på att eröfra. För att lyckliggöra och bibehålla det ena fordras endast förmåga att organisera.
— Till exempel, min herre, att stifta lagar, skipa rättvisa, ordna ekonomien och tänka på kommande generationer. Min Gud, du är alldeles charmant, Armfelt.
— För att eröfra deremot måste man vara fältherre.
— Och du är mer fältherre än organisatör, menar du?
— Jag smickrar mig med att vara båda delarne. Eröfrade jag icke dig?
— Ock nu håller du på med lagstiftningen?
— Ganska rigtigt, emellertid…
Men Armfelt fortsatte icke hvad han ämnade säga, utan böjde sig framåt och betraktade Hedvig, i hvars ögonfransar en tår glimmade, ehuru leendet lekte på hennes läppar.
— Du är ledsen, anmärkte Armfelt. Vid himmelen, skämtade han, nu måste du tillåta praktiken att kyssa tåren från teoriens öga.
— Din lilla toka, fortsatte han vidare, huru kan du bli ledsen på mig? Är icke du ändå alltid den engel, som ensam sömmar och broderar min husliga lycka i guld och purpur? Låt oss börja ett annat ämne, Det finnes ingenting enfaldigare, min lilla vän, än att filosofera öfver en sak, emedan man derigenom blott blir besynnerlig till mods. Filosofien är icke för hvardagsmenniskor, utan för helgon. Glädjen filosoferar aldrig, den njuter.
— Du har rätt, alltid rätt, Armfelt. Förlåt att jag tog dina yttranden så der allvarsamt. Jag är säker på, att om jag ber dig, så tager du tillbaka allt, hvad du sade.
— Det gör jag gerna, Hedvig, oändligt gerna.
— Du gör det?
— Hör på. Äktenskapet är ingen vunnen batalj.
Hedvig såg storögd på honom.
— En förlorad eller ett kanske ännu oafgjordt krig, inföll hon.
— Det har jag ej sagt, jag bara återtager mina ord. Vidare. Äktenskapet är ingen befordran.
