— Det är en fastighet. Då vi tillträda den, äro vi alldeles öfverlyckliga, men ju längre vi ega den, desto bättre inse vi dess brister.
— Och dess förtjenster då?
— Dem anse vi så naturliga, att vi aldrig tänka på dem.
— Åh!
— Men vet du hvad det värsta är?
— Nej.
— Att vi alltid tycka, att grannens egendom är bättre än vår.
— Du är åtminstone upprigtig i dina förtroenden.
— Svara mig, tycker du om den klädning, hvari du nu är klädd?
— Ja visst.
— Men besinna ändå, om du skulle nyttja den dag ut och dag in, hela lifvet igenom?
Det var Armfelts afsigt att raljera, men Hedvig tog hans yttrande helt allvarsamt.
— Om jag skulle nyttja den dag ut och dag in, vet du hvad den då skulle blifva för mig?
— Det är just derom jag frågar dig.
— Gissa — säkert kan du gissa det.
— Omöjligt.
— Den skulle för hvarje dag blifva mig kärare. Allt, hvaraf man endast eger ett enda exemplar, är en alltid dyrbarare än det, hvaraf man eger flera. Vi hafva flera sinnen, men endast ett hjerta. De förra kunna vi, ehuru icke utan saknad, vara utaf med, men icke med det senare. Dess förlust är döden. Vi hafva millioner stjernor, men blott en enda sol. Stjernor se vi falla och förgås; men om solen förgicks, förginge äfven verlden. Solen är jordens och himmelens hjerta, ty endast den värme och upplysning, som kommer från ett hjerta, är verklig värme, är sann upplysning. Jag är lycklig, icke derför att du är min, men derför att du är en enda. All kärlek, som oupphörligt vänder sig utåt, har förlorat sitt gudomliga smycke och nedsjunkit till lättsinne; allt lättsinne deremot, som vänder sig inåt, återfinner småningom, besegrande sin lägre natur, det förlorade smycket och förädlas till kärlek. Om man älskar alla, så älskar man ingen; älskar man deremot en enda, så älskar man alla. Endast genom att kraftigt sluta sig omkring en känsla blifver den ren och sann, motsatsen deremot förslöar den. Du gör mig lycklig, sade jag, derför att du är en enda; derigenom blir jag, om jag så får uttrycka mig, till enhet med mig sjelf i min kärlek. En personlighet, som står i harmoni med mitt hjerta och mina pligter, med mina fordringar af verlden och med mina förhoppningar om lycka.
Hedvig hade uttryckt sig med värma. Utan att sjelf märka det hade hon fallit in i betraktelser af mera begrundande art, än hon gemenligen brukade.
— Mitt lilla konversations-lexikon, började Armfelt, du öfverraskar mig rigtigt. Jag lofvade en föreläsning, och du håller den. Jag förstår
