Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

218

det franska hofvet. Måhända skulle man till och med kunna säga, att det var utflödet af det franska hofvets lysande och vexlingsrika prakt och sceneri, som på ett så segrande och framgångsfullt sätt omsatte och banade väg för alla de öfriga teorierna. Med hvilken spänd uppmärksamhet beaktade och lyssnade icke alla de andra hofven till hvarje orakel derifrån! Hvilka offentliga och enskilda korrespondensförbindelser uppstodo och knötos icke med det såsom medelpunkt! Huru många läto icke alldeles oemotståndligt hänföra sig att vallfärda till denna källa — lifskälla — för att der hemta en för sitt brinnande begär stillande läskedryck? Och hurudan var väl pokalen, hvarefter man så lidelsefullt grep? Se här en antydan derom, den blygsammaste vi kunna gifva. Tänk dig en pokal af den renaste metall, rikt smyckad af i alla färger skimrande ädla stenar; tänk dig denna pokal snillrikt och fulländadt sirad af obeslöjade och nakna, lika intagande jungfruliga som kraftigt manliga gestalter, af konstnären framtrollade, sinligt och vällustigt lefvande i uttryck och form, i gruppering och ställning; tänk dig slutligen denna pokal fyld med ett berusande, doftande, perlande och skummande vin!

Under Henrik III:s tid lät en prins af blodet alltid uppvakta gästbesökande hofdamer med en sådan pokal. Somliga rodnade, andra logo — alla drucko.

Sådan var äfven den pokal, hvarpå det franska hofvet bjöd sina långväga ifrån komna gäster. Berusade återvände de äfven till sina hembygder.

Med hofvet menade man också den tiden något annat, än hvad man nu menar. Hofvet var icke der konungen vistades, sade man, utan der hofdamerna voro. Hofdamerna lyste också, som fordom dyrkansvärda och hänförande gudinnor, ansedda och betraktade såsom verkliga mönster för alla fruntimmer äfven i sina utsväfningar.

En historieförfattare indelar Ludvig XV:s långa regeringstid efter de böjelser, hvaråt han hängaf sig. Se här de tre epokerna: hertiginnan af Chateauroux (1743—1745), markisinnan af Pompadour (1745—1764) och grefvinnan Dubarry (1769—1774).

Grekernas begrepp om en oloflig kärlek hade återkommit. Kärleken var t. ex. i Korinth ett barn, som rörde sig lekande och fritt så väl inom hus som äfven på gatorna. Till prestinnor i Afrodites tempel tog man inga dygdemönster, utan sådana som tillbådo sina egna gudomligheter. Vid alla Venusfester — omförmäler en skildrare af denna tid — vände man sig förnämligast till offentliga fruntimmer, såsom de kraftigaste förespråkerskor hos gudinnan, och man trodde sig göra ett berömligt verk, om man i nöd och faror lofvade att inviga nya prestinnor åt gudinnan. Till och med Solon ansåg det ärofullt för sitt fädernesland att i Athen införa den jordiska Venusdyrkan och inbjuda offentliga qvinnor såsom gudinnans prestinnor.

Lättsinnet vid det franska hofvet sög som en vingad och glänsande fjäril alla tidsåldrars blommor; ingen försmåddes. Hofvet var på en och