Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
227


TJUGONDE KAPITLET.
Fortsättning af det adertonde kapitlet.

Armfelt inträdde i festvåningen med Hedvig under armen. Ett stolt och gladt leende lekte tillfredsställande på hans läppar, under det de vandrade fram genom rummen. Hedvig höjde en varm blick upp till honom.

— Denna gång förstår jag icke rigtigt meningen med din bjudning, yttrade hon. Af anordningarna, som du vidtagit, och det ifriga intresse, som du fäst vid dem, begriper jag att du har något vigtigt för dig, men längre sträcker sig icke min blick. Sjelfva bjudningslistan förefaller mig till och med litet obegriplig. Så har du på en och samma gång inbjudit t. ex. hertigen och icke så få af hans kända, jag kan väl säga, fiender, bland andra den omutligaste af dem alla, Ehrenström.

— Hertigen kommer icke, inföll Armfelt afböjande. Reuterholm har lyckligtvis återigen arrangerat något andeskåderi, hvarifrån han naturligtvis icke kan lösslita sig. Hade jag ej vetat, att han ej kunde komma, så hade jag icke inbjudit honom. Men när så var — Armfelt ryckte lätt på axlarne — var inbjudningen endast ett artigt försigtighetsmått, lugnande både för honom och mig. Ehrenström återigen och de med honom liktänkande, se der mina bundsförvandter! Skall vår sak gå framåt, måste dess gemensamma vänner gå hand i hand med hvarandra.

Hedvig stannade på en gång, oroligt betraktande honom.

— När du talar så der, Armfelt, kommer nästan en kallsvett af ängslan öfver mig, jag vet ej hvarför, men ändå. Ser jag dig och Ehrenström tillhopa, så tycker jag mig alltid se liksom ett kolsvart åskmoln öfver edra hufvuden.

— Barnsligheter! Tänk dig hellre en rosig morgonsky, hvari du sitter, lilla Hedvig, och att solen går upp öfver ditt hufvud.

— Och denne Weisenburg sedan, fortsatte likväl Hedvig, som förföljdes af oroliga föreställningar.

— En narr, kära Hedvig, en fullkomlig narr.

— Du har kanske icke sett, hvilka blickar han emellanåt kastar på dig. Hvad var det han yttrade till dig här om aftonen hos prinsessan? Du blef dödsblek.

— Weisenburg är bland de der såpbubblorna, för hvilka verlden är för trång. Han blåser emellanåt också upp sig, jag tror nästan i afsigt att spränga den. Stackars karl! Han vill spela en roll vid hofvet. Det är alltsammans. Hvad han sade mig? Kära Hedvig, en narr har alltid mera ord än hufvud, och man får ej räkna så noga på honom. Säkert ville han ingenting annat än tilldraga sig min upp-