228
märksamhet. För öfrigt kan han ju trolla, och för framgången af det spel jag spelar, skadar det ej att ha en trollkarl vid sin sida.
Hedvig iakttog en stunds tystnad, hvarunder hon tycktes öfverlägga med sig sjelf. Sedan Armfelt gjort några mönstrande slag kring rummen, tog Hedvig likväl åter till ordet.
— Det ovanliga intresse, hvarmed du under de senare dagarne talat om denna bjudning, kommer likväl på en gång så besynnerligt öfver mig. Endast den stora vigt du lagt uppå att ryske ministern grefve Stackelberg skulle komma hit…
På en gång höjde sig Armfelts hufvud, och hans blick flög stolt och glänsande omkring rummet.
— Ganska rigtigt, Hedvig. Nu sade du ordet till denna aftons gåta, namnet på den man, hvars inflytande jag behöfver till stödpunkt för mina häfstänger. Under konung Gustafs sista tid voro vi — kejsarinnan Catharina, konung Gustaf, han och jag — öfverens med hvarandra. Vi hade stält upp den närmaste framtidens horoskop; vi hade uppgjort en plan, som, understödd af Rysslands obegränsade materiella hjelpkällor, med hänförelse helsad af Europas öfriga magter, samt med ett gifvet avantgarde i den inom hela vår verldsdel i närvarande stund spridda franska emigrationen, endast behöfde ett snille i spetsen för att med seger och framgång utveckla det banér, som skulle hejda den syndaflod af blod och förstörelse, hvari den franska revolutionen icke allenast störtat det franska konungadömet och det franska folket, utan hvarmed den hotar alla länder och alla folk. Alla voro vi öfverens om, att vi i konung Gustaf egde detta snille. Hans omfattande vyer, hans politiska åskådningssätt, hans vid stora tilldragelser blixtsnabba, bestämda och beslutsamma ingifvelser, hans högsinta och brinnande behof att i stort ingripa i verldshändelsernas gång, hans tapperhet och mod i striden, hans värme och liflighet i ögonblicket, allt, allt öfvertygade, att vi i honom egde den man, i hvars hand vi förtröstansfullt kunde lägga utförandet af den stora uppgiften.
Under det att Armfelt talade, antog Hedvigs utseende allt mer och mer ett uttryck af förundran.
— Kära Mauritz, inföll hon också, hvad är det du nu pratar?
Armfelt vände sig förundrad till henne.
— Pratar? Hvad vill du säga dermed?
— Du talar om ett förbund med Ryssland, alldeles som om frågan derom varit rigtigt allvarligt menad, men, min gud, efter som jag hört afsåg man ju endast dermed ett medel att locka Rysslands trupper vester ut mot Frankrike, för att sedan desto mer oförhindradt kunna uppträda i Polen. Var det kanske icke så?
Armfelt betraktade Hedvig både öfverraskad och småleende.
— Kära Hedvig, jag tror, du är mig ordentligt en liten politiker; nå ja, skadar ej. Du vill kanske bli min handsekreterare med tiden. För att upplysa ditt lilla förstånd, torde jag i förbigående också böra nämna, att din anmärkning är både rigtig och origtig. Du förstår
