20
Baron Reuterholin var en man med ett prydligt utseende. Det lätt pudrade håret bucklade sig kring en panna, som bar stolthetens prägel. Mellan de mörka, starkt tecknade ögonbrynen böjde sig näsan som en på midten något afbruten eller rättare litet nedplattad örnnäbb. I de klara, blå ögonen simmade ett poetiskt svärmeri, en vidskeplig mysticism. Läpparne saknade ej uttryck af vällust, och likväl voro de emellanåt så stränga och befallande, som om någon ljuf, längtande suck aldrig skulle kunna våga sig fram öfver dem. Hans kind var frisk, till och med rödblommig, och dock sprang den stundom öfver i blekhet, att man fruktade, det han med ett trollslag blifvit förvandlad till en marmorstod.
I det ögonblick vi här framställa honom för läsaren, är hans utseende fullt af inspiration.
— Jag tror er, jag tror er eller ännu mera, jag har aldrig misstrott er, försäkrade hertigen, men vidare, vidare! Dölj ingenting. Ni var i Neapel, sade ni.
— Ja, ers höghet. Boheman höll sitt löfte. En natt, det var en italiensk natt, hertig, en natt af djupt, underbart, heligt mörker, ett mörker af Ossiansk poesi, jag ville säga en timme ur Dantes Divina Comedia; han förde mig till klostret; då han nalkades, sprungo portarne upp af sig sjelfva, och nästa stund befunno vi oss i klosterkyrkan. En stilla, oändlig frid bredde sig öfver dess helgon. En mägtig känsla böjde mina knän i stoftet och sammanknäppte mina händer. Jag bad — jag bad för er, hertig.
— Du gjorde det, tack, tack min vän!
— Boheman hade aflägsnat sig bakom en förlåt kring altaret. Jag var, ensam, men denna ensamhet var oändligt hänförande, nästan sublim. Jag tyckte, att helgonen i sina nischer lefde, att pelarne liksom vålnadslika skuggor, uppburo hvalfvet af mörker. Blotta vistandet här hade öfverflyttat min själ in i andarnes rike. Nu tilltog upplysningen omkring mig. Jag hörde Boheman med hög stämma tala för mig oförklarliga ord. Denna besvärjelse försatte mig i en spänning, som jag omöjligt kan beskrifva. Det föreföll mig nästan, som om det hade ljusnat inom mig och mörknat omkring mig. Jag darrade af oförklarlig fruktan, jag säger oförklarlig, emedan jag oaktadt den bäfvan, som lopp genom mina leder, kände mig lycklig.
Hertigen drog en stor och lång rökhvirfvel ur pipan, under det han lutade sig fram, allt mer och mer betagen af berättarens ord.
— Försatt i en sinnesstämning, hvari fantasiens gäckande men lefvande bilder likt öfversinliga genier beherskade mina tankar, sprang på en gång förlåten kring altaret i tu, och jag såg framför mig Boheman, strålande af klarhet, nästan liksom förklarad. I sin hand höll han en staf, jag tror det var Arons alltid grönskande staf. Men denna syn varade endast ett ögonblick. Nästa ögonblick slocknade åter ljuset omkring oss, och jag stod i ett mörker, ogenomträngligt som i ett grafhvalf.
Reuterholm tystnade; han såg på hertigen.
