Hertigens ögon glänste emot honom genom ett moln af tobaksrök.
— Vidare! bad han.
— Jag trodde, började Reuterholm åter, att Boheman hade bedragit mig, trodde, att jag ej skulle få se hvad han lofvat mig; men innan denna tankegång rigtigt hunnit utbilda sig, hörde jag en dyster och högtidlig musik, en likpsalm.
— Och ingen syntes till?
— Ingen. Längst ned i gången, midt emot altaret började ett nytt ljus skimra.
— Ett nytt ljus?
Hertigen uttalade sina frågor med en oro, en ängslan, nästan fruktan, som vittnade om det skakande intryck Reuterholms ord gjorde på honom.
— Fram ur detta ljus begynte nu skuggor röra sig. Och de kommo mig allt närmare och närmare och blefvo allt större och större.
— Och under allt detta fortfor musiken?
— Den tilltog i styrka allt efter som skuggorna tilltogo i storlek. Nu skredo de förbi mig fram till altaret. Jag vågade ej röra mig ifrån stället; jag andades knappast. Det var en procession af skuggor; men jag tyckte mig igenkänna dem alla. Flertalet liknade vänner och bekanta i Sverige. Äfven ers höghet tyckte jag mig se.
— Mig?
— Ert hufvud var böjdt af sorg, ert ansigte var blekt af smärta.
— Du förfärar mig.
— Nu kom ett dubbelt led af lefvande skuggor, bärande en likkista. Långsamt skridande fram, nedsatte de den vid altaret.
— Hela verlden skulle ha fått ramla tillsammans, fortsatte Reuterholm med en röst, hänförande, som om den kommit ur en upprörd själs djupaste språkrör, utan att jag hade hört det, så upptogs jag af synen.
— Men i detta så mägtigt gripande ögonblick, fortsatte han långsamt och doft, lades en hand på min axel.
Och Reuterholm lade dervid äfven sin på hertigens.
Hertigen for förskräckt upp. Vid denna rörelse tappade han pipan på golfvet, men han märkte det icke. Hans ögon voro fästa med en orörligt stirrande blick på talaren.
— Följ mig, befalde en röst. Det var Bohemans. Han förde mig fram till altaret. Locket föll af likkistan. Jag blickade ned i den och såg…
— Såg? upprepade hertigen maskinmessigt.
— Gustaf den tredjes lik.
— Barmhertige Gud!
— Ett blodigt offer för en rättvist straffande, allsmägtig försyns hand.
En dödslik tystnad uppstod.
Hertigen satt blek och förvirrad; hans bröst häfde sig våldsamt.
