Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

244

samhällsomhvälfvande kombinationer, hvarom man talar, men från alla håll låter det hotande och dystert. En Philipson, patriot som få, skall utgifva en jakobinertidning, »Patrioten»[1]. Protokollssekreteraren i utrikes departementet, Nordensköld, har nu under tryckning andra upplagan af Paynes »menniskans rättigheter»”[2]. För öfrigt hafva vi en vacker trio i Nordell, Hallin och Norlin, riktiga revolutionens fyrverkare, likasom många andra. Liljensparre, förr tillgifven konung Gustaf och hans vänner, har nu öfvergått till deras fiender[3]. Mägtigt tränger sig också den frågan på något hvar, hvarthän detta skall leda oss.

Orkestern hade bytt om stycke. Man utförde nu Mozarts Don Juan.

— I sanning, vår ställning är icke afundsvärd, ers excellens. Långt, mycket långt derifrån. Betänker man att Reuterholm redan tagit allt välde af hertigen; betänker man hertigens svaga och ständigt vacklande karaktär; betänker man att Sverige sålunda kan komma att styras af en man, som hemfallit under det blinda svärmeriets allt verkligt och sundt förnuft förgqväfvande mara[4]; betänker man vidare att konungen är minderårig, ännu en yngling, visserligen ingifvande vackra förhoppningar, men förhoppningar, som dock alltid bero af det sätt, hvarpå de blifva vårdade; betänker man allt detta, är vår ställning så bekymmersam, att hvarje verklig fosterlandsvän måste djupt uppröras deraf samt känna sig pligtig att i tid se sig om efter räddningsplankor.

Grefve Stackelberg hade med synbart deltagande följt Ehrenströms framställning. Då han kommit hit, lade han sakta sin hand på Ehrenströms arm.

— Dröj ett ögonblick, Ehrenström, inföll han. Hvad ni anför, trycker äfven på mitt hjerta. Vi ryssar äro icke så glupande ulfvar,

    då jag icke lät förskräcka mig, utan förklarade, att hela staden talar och tror så, verkade denna bittra sanning så på Reuterholm, att hela hans hy förvandlades, utan att han kunde framföra ett enda ord.

  1. Första numret af denna tidning utgafs den 17 Angusti 1792. Dess tendens var onekligen liberal, men långt ifrån jakobinsk, som det armfeltska partiet förutsatte. Den egde till motto konung Oscar I:s valspråk, endast med den skilnad all orden stodo i ett omvändt förhållande till hvarandra. Patriotens valspråk var: Sanning och Rätt, och konung Oscars var: Rätt och Sanning. På titelbladet till första numren af Patrioten förekommer följande bekanta, vackra vers:

    Med högsta skäl vi den fördöma,
    Som, född i Sverige, vågar glömma,
    Att han är född att vara fri.

  2. Denna öfversättning trycktes på C. G. Cronlunds officin i Stockholm, efter uppgift på titelbladet, den 11 Juli 1792.
  3. Armfelt och hans vänner bedömde alltid L. ganska hårdt för denna förmenta öfvergång, Måhända var deras omdöme likväl ej fullt befogadt. L. tyckes ha velat ställa sig på en ärlig och rättskaffens ståndpunkt midt emellan partierna, hvaraf följden blef att han slutigen misskändes af dem båda. I sin berättelse framhåller han detta, bittert deröfver beklagande sig. Ett bättre vittnesmål om en alldeles omutlig, om äfven något för mycket burdus sannings- och rättskänsla, har ingen kunnat efterlemna, är denna öppenhjertiga berättelse.
  4. Se Bergman-Schinkels »Minnen ur Sveriges nyare historia», andra och tredje delarnes bihang.