ningen blott för syns skull, desto mer som han noga kände Staëls konduit, så som hans bästa vän, med hvilken han — hertigen — i flera år oafbrutit bibehållit en förtrolig brefvexling. I hvilken afgrund, ers excellens, skall man söka lösningen till dessa gåtor?
Stackelberg svarade icke; men för ett ögonblick tycktes han försjunka i en allvarlig öfverläggning med sig sjelf, under det att ett bittert uttryck spelade i hans ansigte och ena handen långsamt knöt sig liksom till en gordisk knut.
Ehrenströms framställning gjorde synbarligen ett djupt intryck på honom.
— Vi fordra, talade Ehrenström vidare, att konung Gustafs sista vilja vördas. Codicillen bör, om ej annat, på grund af hertigens egen skriftliga försäkran, blifva en sanning. Gustaf IV måste tillerkännas rättighet att bevista konseljens öfverläggningar, och de af hans glorvördige fader utsedda styrelseledamöterna måste bibehållas.
— Förvirringen på samhällets höjder öfvergår lätt till förvirring Äfven i dess djupa dalar, fortfor Ehrenström. Gifver man akt på aristokratiens bearbetningar, och på sinnesstämningen inom medelklassen, samt lyssnar man till folkets yrvaknade tänkesätt, tyda tecken och röster derpå, att ej heller vi äro längre främmande för rörelserna i det södra Kuropa. På sista tiden har jag upplefvat ögonblick, då jag trott att det förr så fredliga Stockholm liksom varit förflyttadt midt i det revolutionära Paris[1]. Måhända känner jag icke fullständigt alla de
- ↑ Allt, hvad vi i hufvudsak här anföra, hvilar på uppgifter förekommande i Liljensparres berättelse. Såsom en märklig, i sak ganska betecknande anekdot kunna vi ej neka oss nöjet att derur anföra följande:
»Vid ett besök, som Liljensparre gjorde hertigen på Drottningholm, började hertigen — i Reuterholms närvaro — att tala om jakobinismen, uttryckande sin fruktan för att den skulle taga allt mer och mer öfverhand i Sverige, i sammanhang hvarmed han frågade Liljensparre om antalet af de franska jakobinerna vore så stort, som ryktet förmälde, hvarpå L. enligt sin egen uppgift svarade, att de stora framsteg, som sjelfsvåldsandan nu gjorde, egentligen borde tillskrifvas den i Frankrike herskande fanatisimen, som så sorgfälligt här understöddes och utbreddes af de många särskilda utkomna dagblad och ströskrifter, hvilka utan uppehåll afmålade alla faststälda och antagna statsförfattningar såsom despotiska, skadliga och felaktiga, de der alltså skulle behöfva ändring och reform för att frälsa folket från en träldom och en last, derutinnan de regerande af egennytta hade dem fängslat, hvilket fängsel folket hade rätt att sjelfmägtigt lösbryta, då deröfver en fåfäng klagan så länge varit förd m. m. Sådana slags predikanter hade upphettat inbillningen hos de sysslolöse och oerfarne samt hos den blinda filosofien, som i en politisk yrsel icke såg de skadliga följder, som sent eller bittida uppkomma skulle, då all ordning omkullkastades, upphäfdes och förstördes, och hvaruti ingen annan kunde finna sin räkning, än vissa äresjuka bofvar, eller sådana som icke hade något hvarken att våga eller förlora. Hertigen mente, fortsätter L., att här var redan societeter af jakobiner, och ville veta, hvem som vore rätta hufvudmannen, den jag tilläfventyrs kunde känna. Med min vanliga dristighet och utan att svara, tillägger L., gjorde jag en djup bugning för baron Reuterholm, hvilken, under det hertigen gapskrattade, hoppade såsom en ursinnig menniska på golfvet och slutligen yrkade att få underrättelse om den eller de, som understode sig att om honom fälla ett så vanhedrande omdöme, och
