— Döring understod sig likväl att trotsa mig. Han tog värjan ifrån mig.
Pagen teg.
— Tala, jag vill att du skall tala.
— Ers majestät tappade sjelf värjan, då Döring tog i den.
Konungen rynkade pannan.
— Än karbinskottet, som han aflossade?
— Det var icke han, som var orsaken dertill.
— Du menar att det var jag?
— Ja!
Å nyo mätte Gustaf golfvet med stora steg. Han syntes öfverlägga med sig sjelf; men som han var kall och sluten, kunde man omöjligt utgrunda de tankar, som sysselsatte honom.
— Säg till, befalde han efter en stund, att Adlerstjerna kommer in.
— Hvar äro alla de, som nyss voro härinne och sågo hvad som tilldrog sig här? frågade han Adlerstjerna, så snart denne inträdde.
— I rummet här utanför.
— Har ännu ingen aflägsnat sig?
— Ingen.
— Säg dem då, att jag vill det man iakttager tystnad med hvad som passerat här.
— Jag förstår ej ers majestäts mening.
— Säg dem, att om någon vågar yttra ett enda ord, så att händelsen med skottet blir bekant, skall jag veta att förr eller senare bestraffa det.
— Men saken måste ju undersökas?
— Det blir min sak.
— Den måste offentligt afgöras.
— Också min sak.
— Men…
— Anteckna, hvilka som voro här inne nyss, och lemna mig lappen i morgon. Jag ställer en för alla och alla för en till ansvar, att händelsen förblifver en hemlighet.
— Men hertigen?
— Du har hört min vilja!
Adlerstjerna hade redan tänkt sig hämnad på Döring för de nederlag, som hans egenkärlek lidit genom honom. Han förstod emellertid ej konungens afsigt med förhemligandet af brottet, men anade att det var till fördel för Döring, och hans beräkningar ramlade dervid ned vid ljudet af en qväfd suck, liksom ett korthus i hans af lidelser uppfylda hjerta.
— Tänker ers majestät utan allt ansvar frigifva Döring? Det är ingen uppmuntran att vara en god undersåte, om de dåliga ej bestraffas.
— Jag vet hvad jag bör göra.
Uttrycket i Gustafs ansigte var tvetydigt. Man kunde deraf draga hvilka slutsatser man behagade.
