266
— Ni bestraffar då honom?
— Jag vill ensam undersöka, döma och straffa; ensam, hör ni?
Adlerstjerna trodde sig nu börja förstå Gustaf och derjemte vara nära att erhålla ett vigtigt förtroende af den eljest så otillgänglige ynglingen. Han hade svårt att dölja sin glädje.
— Ers majestät, sade han, gissar jag rätt, ni vill ej endast bestraffa brottet, ni vill äfven hämnas ert förolämpade majestät. Behöfver ni en man, befall då öfver mig.
— Jag skall tänka derpå; verkställ nu min befallning.
— Jag går.
Adlerstjerna egde många goda egenskaper. Han hade en tapper, oförskräckt och beslutsam karaktär. Redbar och noggrann i uppfyllandet af sina pligter, var han omtyckt af alla, ehuru en och annan kanske fruktade det sarkastiska i hans väsende. Men, med ett blindt förtroende till sig sjelf, förlät han ej någon, som sårat honom, och glömde ej heller någon, som förolämpat honom. Under flere år hade han ansett Louise såsom en eröfring, hvilken endast kunde tillkomma honom. Något tvifvel derom hade icke en gång någonsin uppstått i hans själ. Men i samma mån som detta tvifvel började uppstå, i samma mån hatade han också orsaken dertill. Han kände sin börd, sina beräkningar, sitt sjelfförtroende, till och med sin heder och sitt hjerta kränkta af Döring. Ehuru ovetande hade Döring gripit alltför djupt in i hela hans lefnadsplan för att ej i honom ega en fiende af den oförsonligaste art.
Adlerstjerna önskade ej något högre än att förvärfva sig sin konungs förtroende och få Döring undanröjd, lika mycket på hvad sätt.
Lifpagen stod ännu qvar inne hos Gustaf.
— Du sade att Brutus såg på dig? började åter Gustaf. Hvad menade du dermed?
— Ingenting annat än hvad jag sade.
— Ögat är ju endast en gipsbit.
— Men gipsbiten tycktes lefva.
Konungen strök sig om pannan med handen, liksom han velat skingra en dunkel aning eller en outredd fantasibild.
— Huru tycker du att jag bör bestraffa Döring?
Lifpagen kastade sig ned för konungens fötter.
— Gif honom nåd, ers majestät, nåd!
Det bleka, lidande gossansigtet vände sig med ett uttryck af så mycken bedjande hjertlighet upp emot konungen, att en rörelse af hjertlighet äfven afspeglade sig i Gustafs kalla drag, men han såg bort, och då han åter vände sig om, var han kallare än förut.
— Lemna mig, befalde han.
Så snart pagen afträdt, reglade Gustaf dörrarne.
— Jag är då ensam, sade han, helt och hållet ensam. Endast Brutus är närvarande.
