Då Reuterholm åter stannade, stodo de midt framför en i väggen infattad fast spegel.
— Betrakta spegelbilden der, ers höghet.
Spegeln visade honom hans egen bild och Reuterholms.
Derigenom att de lätta, luftiga tobakshvirflarne oupphörhgt höjde och sänkte sig i rummet, syntes dessa spegelbilder också liksom höja och sänka sig uti en rörlig, ständigt skiftande sky.
Intet ord föll från hertigens mun. Tyst och begrundande blickade han på sig sjelf i spegeln, liksom hade han trott sig se en syn.
— Reuterholm, yttrade han slutligen och fattade hans hand.
— Ers höghet.
— Jag förstår ej hvad jag ser, Reuterholm.
— Huru, ers höghet förstår då ej?
— Nej, nej!
— Förklara er.
— Jag ser både dig och mig i spegeln; var det du eller jag, som…
En hastig rysning genombäfvade hertigens af oro betagna själ.
— Som besteg tronen, ifylde Reuterholm meningen med stadig röst.
— Ja, hvilken?
— Ers höghet, svarade han och kastade sig ned på knä för hertigen. Hvilken annan än ni!
En glädjestråle, ehuru matt, liksom om den knappast rigtigt ville tända sig, spred sig öfver hertigens ansigte.
Trogne vän! ropade han och slöt Reuterholm i sina armar.
Intrycket af det föregående samtalet hade ännu ej hunnit försvinna,
då man hörde steg i rummet näst intill.
Med brådska öppnades derpå dörren och en tjenstgörande hofman inträdde.
— Hvad vill ni, min herre? sporde honom Reuterholm kallt och tvärt.
Hertigens tankar voro ännu upptagna af de föreställningar, som det föregående samtalet väckt.
— En karl, tillkännagaf hofmannen, en karl af ganska tvetydigt utseende har infunnit sig der nere hos vaktbetjeningen och fordrar på ett så häftigt och oregerligt sätt att få företräde, endera, såsom han sjelf skall ha uttryckt sig, hos hans kunglig höghet hertigen, eller, om det ej låter sig göra, hos herr baron, att man trott sig genast derom böra underrätta.
— En karl af misstänkt utseende vid denna tid? Ni vet ej hvad han vill?
— Han skall ha yttrat, att han gjort en stor upptäckt, uppdagat
