22
Han kunde ej beherska, utan beherskades af det intryck berättelsen gjort på honom.
— Vill ers höghet höra slutet? fortfor efter en stund Reuterholm.
Liksom uppväckt ur en dvala, spratt hertigen till vid denna fråga.
— Jag hade ej mer än riktigt hunnit öfvertyga mig om, att det verkligen var högstsalig hans maj:t konungen, hvars bleka, blodiga lik jag såg framför mig, förrän liksom en orkan skakade templet och synen på en gång var försvunnen. Endast ljuset var qvar, dubbelt klarare nu än förut.
— Det var som om en dimma fallit bort från min själ.
— I detsamma brusade en glad, liflig, festlig, segerjublande musik genom pelarhvalfvet.
— Glädje och fröjd intogo de mörka åskådningarnes plats. Jag kände, att något ännu underbarare, än hvad jag nyss sett, nu skulle framställa sig.
— Jag misstog mig ej heller. Huru outsägligt greps jag också icke af glad, hänförande förvåning, då…
Reuterholm lade en betydelsefull tonvigt på det sista ordet, hvarigenom hertigen återigen lånade honom hela sin uppmärksamhet.
— Då på samma ställe, der nyss likkistan stått, på samma ställe, der jag nyss sett ers höghets aflidne bror, på samma ställe…
Dervid reste sig Reuterholm långsamt upp och utsträckte sin hand. Hertigen helt och hållet beherskad af honom, reste sig äfven långsamt upp. Deras rörelser tycktes följa samma mägtiga lag.
— Hvad är det? frågade hertigen nästan hviskande.
— Ser ers höghet ingenting? svarade honom Reuterholm också hviskande.
— Nej, jag ser ingenting.
— Ni är ännu ej invigd, hertig; men jag ser.
— Hvad ser du?
— Jag ser samma syn, som jag såg i klosterkyrkan i Neapel. Jag ser en tron höja sig, der likkistan nyss stod; jag ser dessa skuggor af sorg nu som verkligheter af glädje; jag ser en man uppstiga på tronens trappa, ser huru han intager sin plats, huru kronan fästes på hans hufvud, och jag hör, huru sorgmusiken förvandlas till fanfarer, och huru fanfarerna öfvergå i ett helt folks jubel.
— Du ser…
— Ers höghet vill veta, huru denne man ser ut, som bestiger Sveriges tron?
— Ja, ja!
— Följ mig.
Och han fattade hertigens hand.
Rummet var, som läsaren erinrar sig, endast svagt upplyst, en upplysning, som dessutom af tobaksrökens blåa dimmor fått en ännu mera sväfvande, molnlik beskaffenhet.
Hertigen följde mekaniskt.
