268
Han stannade och betraktade honom. I detta ögonblick höjdes konungens bröst af en djup suck. Mannen närmade sig honom.
— Min konung, yttrade han, då han stod vid hans sida.
Gustaf spratt till och såg upp.
— Är det du, Armfelt, sade han, jag tänkte just nu på dig.
Då Armfelt lemnade Stackelberg, begaf han sig samma väg, som hertigen kommit, till konungen. Alltsedan Gustaf III:s tid försedd med nyckeln till den endast för några få kända, i väggen väl inskurna, hemliga tapetdörren, inträdde han till sin unge monark. Armfelt fann honom, såsom han tyckte, i en sinnesstämning särdeles lämplig för hvad han hade att anföra. Han tog nämligen grubblet för — djupsinnigt allvar och tankspriddheten för — öfverläggning. Armfelt, som sjelf emottagit brefven från kejsarinnan med verklig segerglädje, väntade att äfven konungen skulle erfara en stor tillfredsställelse, då han framlemnade det till honom. Det blef dock ej händelsen.
— Från kejsarinnan? anmärkte han blott. Nå ja, lägg det der.
Armfelt uppfattade detta lugn såsom en för en yngling förvånande sjelfbeherskning, hvilken han måste beundra.
Hade ej de politiska afsigter, som sysselsatte hans tankar, så helt och hållet upptagit honom, skulle han möjligtvis uppfattat detta frånvarande lugn hos konungen annorlunda.
För att begagna sig af den, som han trodde, gynsamma sinnesstämningen, ingick han genast på de ämnen, som egentligen föranledt hans besök. Gustaf åhörde honom — såsom Armfelt tyckte — med den största uppmärksamhet; och ingick äfven på hans alla framställningar utan den minsta anmärkning. Den allt djupare begrundning, hvari konungen under samtalet försjönk, uppfattade också Armfelt såsom ett uttryck af verklig öfverläggning om det mer eller mindre rigtiga i sitt medgifvande. Armfelt hade icke den minsta kännedom om hvad som en kort stund före hans inträde hade passerat.
— Ers majestät lofvar mig således att beslutsamt fordra codicillens erkännande?
— Ja, ja!
— Och att således icke gifva efter i frågan om ert inträde i rådet.
— Nej!
Armfelt kände en outsäglig tillfredsställelse och trodde sig kunna gå ännu litet längre.
— Om jag finge råda ers majestät, tillade han också nu, skulle ers majestät likväl ännu en tid icke omnämna för någon sitt nu fattade beslut, utan göra sin mening och vilja först gällande vid något tillfälle, då edra vänner vore mera mangrant samlade omkring er. Derigenom erhölle ers majestät ett stöd, som ännu säkrare skulle bidraga till framgången af edra rättmätiga fordringar.
— Som du vill, Armfelt, jag skall dröja.
På länge hade ej Armfelt känt sig lyckligare. Alla hans önsk-
