ningar syntes ju vara uppfylda; och hvad var naturligare, än att han trodde sig ega ett nytt bevis icke blott på den unge konungens uppfattningsförmåga och utmärkta personliga egenskaper, utan äfven på sitt inflytande. Då han stod färdig att återvända till sina gäster, qvarhöll Gustaf honom.
— Handlar en kung rätt, Armfelt, om han förlåter?
— Då handlar han ädelt.
— Men om en kung sjelf förgått sig, bör han också då förlåta?
— Så mycket mera är han då skyldig att göra det.
— Behöfver en kung icke skämmas för att erkänna ett begånget fel?
— Ingen behöfver skämmas för att vara dygdig och rättvis.
— Men är det icke för en kung farligt att erkänna inför andra att han felat? Nedsätter han icke derigenom sin värdighet?
— Tvärtom, hvarje ädel handling höjer alltid hans värde. Alla kunna fela; men endast de ädla erkänna sina fel.
— Men på hvad sätt bör då en konung erkänna sitt fel? Skall han bönfallande bedja en undersåte om förlåtelse?
— Det förnedrar honom ej; men en tillgifven undersåte fordrar det ej.
— Hvad fordrar han då?
— En konung har så många tillfällen att bevisa en undersåte sin välvilja, att han ej behöfver med ord tala derom.
— Men om konungen icke är konung annat än till namnet, emedan han är omyndig?
— Han är konung, endast han är beslutsam.
Gustaf tycktes öfverlägga med sig sjelf.
— Ännu en fråga, Armfelt, återtog han efter en stund; kan du säga mig hvad det här är?
— Det är en gipsbit.
— Så tycker jag också, medgaf Gustaf med tillfredsställelse, du ser ej annat än en gipsbit.
— Men det är liksom eld i denna bit.
— Eld!
— Det är lif i den.
— Lif?
— Man tycker sig nästan se en hotelse i den.
— En hotelse?
— Ers majestät, det är ju ett öga.
— Du säger att det är ett öga?
— Helt visst. Det är sannerligen ett öga.
— Kan du väl också säga mig hvem det har tillhört.
— Det ligger mod, hämd, hat, lidelser, till och med förtviflan i uttrycket. Jag kan ej rigtigt säga, hvilken passion som är den mest framstående här. Att döma af uttrycket, har det tillhört bilden af en stor man.
— Hvilka anser du då vara stora?
