272
— Får jag fråga, började Adlerstjerna åter, hvad denna tafla skall föreställa?
— En ganska obetydlig sak, grefve; en liten page, som leker. Han kastar boll, som ni ser.
— Teckningen är förträfflig, gossens ställning mjuk och naturlig, hans blick frisk och glad.
— Ert omdöme fägnar mig, min kusin. Jag vet af gammalt, att ni är kännare.
— Och denna teckning — han observerade henne noga under det han talade — och denna teckning är ritad utan modell?
Louise kände sig sårad, men fortfor med ritningen, liksom hon icke hade hört hans fråga.
— Ni svarar mig icke, erinrade han.
— Svarar? Jag vet ej att ni frågat mig om något.
Hon trodde icke, att han skulle förnya sin fråga, men hon misstog sig.
— Jag frågar er, min kusin, om ni tecknat denna lilla vackra figur utan modell? Det vore så mycket skickligare.
Han lade vigt på det sista ordet, och Louise kunde ej misstaga sig om hans mening.
— Ni synes ej gerna se, min kusin, att jag nyttjar modeller till mina utkast. Afundas ni modellerna eller missunnar ni mig dem?
Adlerstjerna fann att hon var på sin vakt, än mera, att hon till och med iakttog ett slags väpnad ställning emot honom. Det förtröt honom, men gjorde honom också på samma gång obeskrifligt ondt. Om bördsintressen och fåfänga förut haft del i hans planer, förlorade dessa allt mer och mer sitt inflytande i samma mån som han insåg, att hon icke vidare var så lätt att eröfra. Böjelsen, ej längre närd af blindt sjelfförtroende, blef renare och oegennyttigare.
Han hade vexelvis genomgått alla de första lidelserna, hat, vrede, oro, förtrytelse och bitterhet, som hans från sina förhoppningar så oförmodadt tillbakaträngda ställning framkallat. Och han hade knappast velat tro på en djupare och varmare känsla inom sig; men nu, der hon stod framför honom, liksom väpnad och på sin vakt, nu försvann sjelfbedrägeriet, och han kände, huru hjertat klappade varmt och lefvande, huru hans lycka var fäst vid hennes egande.
Men med kärleken vaknade hos honom äfven svartsjukan, denna fläck i solen, som icke ens englarne med sina hvita vingar förmå öfverskyla.
— Ni hatar mig, min kusin, yttrade han utan att besvara hennes fråga.
— Af hvad anledning skulle jag göra det, om jag får fråga?
— Anledning, upprepade han, jag hör det i er röst och ser det i er blick. Ni, som var så barnsligt mild förr, huru kall är ni ej nu. Anledning? återtog han. Jag fruktar den värsta.
Louise såg förundrad på honom. Aldrig förut hade han tilltalat
