TJUGOTREDJE KAPITLET.
Arrestanten.
Gustafs befallning, att förtiga Dörings arrestering, iakttogs af alla med den största noggrannhet. Många funnos ej heller, som hade skäl att tänka på honom, och hans frånvaro gjorde derföre ej något uppseende. Om händelsevis fråga efter honom uppstod, erhöll man det svar, att han var bortskickad i konungens ärenden. Bland andra erhöll hans betjent, From, denna upplysning.
En dag infann Adlerstjerna sig hos Louise i hennes atelier. Han hade ej instält sig der sedan den dagen duellen egde rum. Han ville likväl taga reda på, om Louise märkt Dörings frånvaro, och sjelf undersöka om hennes tankar ännu sysselsatte sig med honom.
Detta besök egde rum ett par dagar efter Dörings arrestering. Om Adlerstjerna besinnat sig, skulle han lätt ha' insett att dennes frånvaro ännu icke varit så långvarig, att det kunnat framkalla någon anmärkningsvärd förändring eller misstanke hos Louise; men hans otålighet tillät honom ej att dröja längre.
Förhållandet emellan Louise och Döring var ej heller så långt framskridet, att ens något möte, sedan det på Djurgården, kunnat ega rum dem emellan.
Drömmande och tysta nöjde de sig med att i sina hjertan bära den ljufva vissheten om hvarandras kärlek.
Då Adlerstjerna inträdde, kände sig Louise emellertid besvärad af hans besök. Hon visste visserligen icke, hvarken att han bemärkt henne på Djurgården under duellen, eller att han anförtrott det åt hofmarskalken; men det var henne omöjligt att glömma deras senaste samtal, och hon kände att förhållandet dem emellan nu var mera spändt än förr.
— Alltid flitig och arbetsam, min kusin, började Adlerstjerna. Ni är bra lycklig, som kan sysselsätta edra tankar med så ädla föremål.
— Tror ni det, grefve?
Det var icke af föresats, som Louise var lugn i detta ögonblick; hon var det till hela sitt väsende. Hon visste sig också icke ega något skäl till oro eller missnöje.
— Ni har slutat ert förra stycke och börjat ett nytt.
Louise kunde ej utleta i den tonvigt, som han gaf sitt yttrande, om det der låg någon afsigt att påminna henne om deras förra sammanträffande och samtalet då eller icke.
— Ni tyckes ha godt minne, min kusin, svarade hon likväl, också lemnande honom att gifva hvilken tydning han behagade åt dessa ord.
