274
skulle skänka mig lifvet. Tvänne gånger hade han det i sina händer och skänkte mig det båda gångerna med ridderligt ädelmod.
Detta erkännande gladde Louise, emedan hon tyckte att det hedrade såväl den ene som den andre.
Med ett bredt penseldrag, liksom hänförd af en ögonblicklig inspiration, lät hon ett fält af klart ljus frambryta på tafian mellan molnen. Det var en återspegling i fantasien af det ljus, som bröt sig med Adlerstjernas förklaring fram i hennes hjerta.
— Jaså, inföll Louise, han skänkte er lifvet. Det är således i en icke obetydlig skuld ni står till honom.
Oaktadt Adlerstjerna sjelf erkänt det, sårade det honom icke desto mindre, att Louise upptog hans ord så som hon gjorde.
— Jag ämnar ej länge bli honom något skyldig.
— Icke?
— Ni känner kanske icke, att vår unge konung ändtligen valt sig en favorit?
— Är det möjligt? Och kanske ni, min kusin, är den lycklige?
— Skall jag säga er, min fröken, hvem som är den lycklige?
— Det får bero helt och hållet på er sjelf. Jag är icke nyfiken.
— Denna gången dock säkerligen mera än eljest.
Hon kunde omöjligen utleta, hvarthän Adlerstjerna syftade, men kände sig orolig.
— Och hvem är då den lycklige?
— Döring, svarade Adlerstjerna helt kort.
Louise väntade ej att också nu få höra hans namn. Hade konungen verkligen fattat vänskap för Döring, så var det ett stort skäl till glädje äfven för henne. Utan att kunna uppmäta nyhetens hela vidd, insåg hon dess värde. Hon hade icke förmått bevaka sin känsla. Vid den rörelse af glädje, som hon erfor, darrade hennes hand till, den hand, som höll penseln, hvarigenom en fläck uppkom på duken.
Denna rörelse undgick ej Adlerstjerna. Han förstod också dess orsak.
— Underrättelsen gläder er, icke sant? fortfor Adlerstjerna.
Han lutade sig fram för att blicka henne bättre in i ansigtet.
— För en så ung man är lyckan oerhörd, och man intresserar sig något hvar för att se, huru han skall bära den.
— Gör man det? Verkligen?
Den häftighet, hvarmed Louise inföll, framkallade åter det så ironiska småleendet på Adlerstjernas läppar, men hon, som var sysselsatt med sin tafla, märkte det ej. Hon tänkte för mycket på sjelfva underrättelsen för att gifva akt på berättaren.
— Döring är en klok karl, min fröken. Han skänkte mig lifvet såsom en nådegåfva, och det blef ett trappsteg till hans lycka, emedan han derigenom gjorde uppseende. Ni vet kanske icke, hvad som också redan upptager hans tankar.
— Ni är särdeles väl underrättad, min kusin, om allt, som rör honom.
