Han begagnar sig redan af den vindflägt, som han fått i sina segel, och ser sig om bland hofvets fruntimmer.
En ny darrning skakade Louise. Hon kunde ej förklara den känsla, som intog henne.
— Framför allt har han fäst sig vid en ung och skön varelse.
Louises pensel hvilade. Det var henne omöjligt att föra den med tillräcklig säkerhet.
— Hon är ung, sade jag, omkring sjutton år. Ännu hvila alla lifvets milda morgondrömmar qvar i hennes själ.
Louise lyssnade till hvarje hans ord. Hon glömde att draga efter andan.
— Men ännu mera, fortsatte Adlerstjerna, hon är äfven af hög börd, hon tillhör en af våra mest lysande familjer. Döring vill på en gång stormande intaga sin lyckas tempel. Jag sade också, att han är en klok karl.
— Men detta är icke allt. Den sköna har äfven talanger.
Adlerstjerna lemnade icke Louise med sin blick. Hon kände det, men kunde ej undvika det. Hon anade nu, att han ej menade upprigtigt, hvarken med henne eller Döring, anade, att han knöt ett fint nät omkring dem, i afsigt att uppfånga deras hjertans hemlighet.
Louise var endast sjutton år. Hon hade ej haft mod att tillstå för den älskade sjelf, att hon älskade honom. Hennes hufvud hade endast ett ögonblick sjunkit ned på hans axel, hennes barm höjts af en enda suck, hennes kind smyckats af en enda enkel ur hjertat framlockad april-blomma, men intet ord hade kommit öfver hennes läppar. Hennes vaknande böjelse var en luftig ande, som ej ännu hunnit taga form af helgjuten vingad genius; men icke desto mindre vaggades hon af den in i så ljufva svärmerier, i en så blomstrande verld af lekande och täcka bilder, att hon kände sig outsägligt lycklig, lifvad mera än någonsin att i nya eteriska gestalter med pensel och färg återgifva på duken sin själs vexlande ingifvelser. Hennes kärlek var ännu snarare fantasi än verklighet, mera glansen af en stjerna än stjerna. Den var en engel, som ännu icke satt sin fot på jorden, men som sväfvade med en hänförande dröms alla behag öfver hennes väsen. Namnet på hennes känsla hade endast gått såsom en suck öfver hennes läppar.
I den mån hon började ana, hvarthän Adlerstjernas ord syftade, vaknade också en ängslan hos henne, som vore omöjlig att beskrifva. Hon blef icke endast rädd för honom, hon blef rädd äfven för sig sjelf. Med hvarje ord, som han yttrade, tyckte hon att han steg för steg vanhelgande närmade sig det lilla rike af milda drömmar, som utbildat sig inom henne.
Gerna hade hon velat undandraga sig honom, men hon egde ej längre magt dertill. Hon kände sig fängslad af hans förbindliga fraser.
Ni gissar förmodligen, fortfor Adlerstjerna, hvem den sköna damen är, som jag menar.
Louise förmådde hvarken förneka eller bejaka den gjorda frågan.