280
— Kungen blef ond på dig och hotade dig med värjan?
— Ni känner det således?
— Jag känner ännu mera; och då kungen, hänförd af sin vrede, ämnade slå till dig, trädde Döring emellan.
— Hvem har vågat — o min Gud — ni…
Adolf stod helt förvånad.
— Dörings karbin aflossades. Kungen blef förskräckt af skottet, och Döring — du ser, jag känner alltsammans — nåväl — och Döring…
— Bortfördes fängslad.
— Anklagad för…
— Ett brott…
— Mot majestätet.
Den eld, hvarmed Louise yttrade sig, vittnade om återkommande oro och ängslan. Tusende idéer korsade hvarandra i hennes hufvud. Hvad som tydligt och klart framstod för henne nu, var icke blott det sätt, hvarpå Adlerstjerna lockat en bekännelse från hennes läppar, ett sätt, som föreföll henne afskyvärdt, utan äfven den fara, som hotade Döring.
— Och Döring är ännu arresterad?
— Ja?
— Och konungen har vid strängt straff förbjudit dig att omtala saken för någon.
— Han har det; och jag är olycklig, om någon skulle få veta att jag…
— Var lugn, jag ämnar icke förråda dig.
Louises böjelse var icke mera blott en suck, en oredig längtan,
en dunkel aning. Hon kände nu, att den var en verklig sanning i
hennes hjerta. Förståndet letar sig med en lykta i sin hand fram till
målet; fantasien flyger till det med ett bloss i handen. Det förra
undersöker noga hvarje steg det tager; den senare ser det hela, ej hvarje
del, men kommer till samma slutsatser, ehuru fortare. Ögonblicket
hade också blottat för Louise djupet af den känsla, som lifvade henne.
Adlerstjerna hade framkallat ett alldeles motsatt resultat till det han åsyftade. Ifrån en för Louises själ sväfvande luftig bild, hade han gjort Döring, om vi så få uttrycka oss, till en verklig.
Hon älskade.
Kärleken uppenbarar sig olika hos olika naturer. Hos Louise lånade den af en lefvande ingifvelse sina vackraste emblem, ett förädladt sinnes skönaste prydnader, ett rent och varmt hjertas renaste smycken. Fantasien fäste sina vingar vid dess skuldra, skönhetssinnet gaf den behagets rena och obefläckade gloria, och hjertat lade i dess blåa ögon mildhet och godhet. Hon drömde nu, men vaken.
Då hon lemnade sin atelier och återvände till sina rum i prin-
