sessans palats, bar hon en hel himmel af sällhet i sina tankar. Men han svärmade icke blott, hon öfverlade äfven med sig sjelf. Hon kunde visserligen icke undertrycka hos sig en smärtsam känsla, då hon besinnade Dörings belägenhet; men denna känsla fick i alla fall icke något egentligt fotfäste hos henne. Hade hon blott ett enda ögonblick kunnat betvifla hans oskuld, så hade hon ej heller älskat honom. Är han skyldig, tänkte hon, kan ingenting rädda honom, och han är ovärdig mig; men han kan icke vara det, och hans trohet skall snart bevisa hans oskuld. I denna öfvertygelse var hon så stark, att hon ansåg det till och med för en förolämpning mot hans ära, om någon oro för honom emellanåt insmög sig bland hennes tankar.
Adlerstjerna hade fäst hennes uppmärksamhet på de olika bördsförhållanden, som egde rum emellan dem, förhållanden, vigtigare den tiden än nu. Men fantasien tröstade henne äfven deri. Älskar han mig, hviskade en röst inom henne, skall det ge honom mod och kraft att röja sig väg fram. Kärleken skall vara vår ära, icke vår skam.
Emellertid skref hon hem till sina föräldrar, och utan att förtro dem hvad som så ljuft betagit hennes själ, bad hon dem komma till hufvudstaden.
Louise var ej van att dölja någonting för dem, och hon ville det ej heller nu.
Med prinsessans samtycke flyttade hon sin atelier för alltid ifrån hofmarskalkens våning och till sina egna rum.
Nästan med passion öfverlemnade hon sig nu åt målarekonsten. Det ena utkastet efter det andra uppstod nu i skiftande färger på duken. Man kunde tro att hennes fantasi oupphörligt jagade hennes tankar, att en rastlös otålighet gripit hennes själ. Men det var någonting fantastiskt i de idéer, hvilka hon nu strödde omkring sig. De voro icke så afrundade, så fulländade, så harmoniskt öfvertänkta som förr; men de voro eldigare, lifligare, mera genialiska och originella typer af en mera framstående, sjelfständig individualitet.
Hennes egna tankar voro hennes enda förströelser; ensamheten hennes innerligaste behof. Då pensel och färger ej sysselsatte henne, satt hon blundande framför sitt staffli. Vakande drömde hon, drömmande lefde hon.
Onekligen låg det mycken öfverretning i hennes sinnesstämning, men hon märkte det icke sjelf, och lyckligtvis var den af den mest ädla beskaffenhet.
Hon hade öfverlåtit sig åt en svaghet, som hon efteråt ångrat, då hon öfvertalat fröken Rudensköld att följa sig till Djurgården, och hon ämnade icke göra om något dylikt.
Förtroende, ett odeladt, oinskränkt förtroende, se der hvad kärleken nu tillhviskade henne. Hon hade förtroende till hans lycka, förtroende till hans ära: båda delarne lika vigtiga för henne. Uppfostrad bland samhällets högre klasser, betraktade hon verlden i öfverensstänmelse med de begrepp, hvari hon från sina spädaste år der blifvit invigd. Det
