282
var ej högfärd, utan natur. Det var ej en fläck, utan en glans. Hennes tankar voro födda liksom på randen af en ljus stjerna. De kunde ej sänka sig derunder: det hade varit deras död. Också föll det henne aldrig in att ifrågasätta, det Döring ej skulle förmå svinga sig upp till henne. Det var den af naturen riddarslagna andan hos honom, som intagit henne; och hon förstod att det endast fordrades för honom ett passande tornérfält för att blifva, hvad han borde blifva. Han hade förlorat sin unge konungs ynnest, men på ett sätt, som gaf honom rättighet att försvara sig. Detta gladde henne, ty derigenom var också ett tornérfält öppnadt, hvarpå han skulle få tillfälle att utveckla sitt verkliga ridderskap. Under sådana tankar förgingo ett par dagar. Den tystnad, som iakttogs om honom, uppskrämde henne väl någon gång; men förtroendet svigtade likväl ej. En dag, då hon var mera än vanligt nedtryckt af smärtsamma föreställningar, var hon nära att hasta till sin milda herskarinna, till Sofia Albertina, och för henne utgjuta sina qval, men nästa ögonblick ogillade hon det sjelf, och målade i stället en ung riddare, stridande med och besegrande ett lejon. Hennes kärlek ville, att Döring icke skulle hafva någon annan att tacka för sin frihet än sig sjelf.
— Han har ej bedt mig om hjelp: han behöfver den ej heller. Detta gladde den stolta flickan.
Vi lemnade den unge konungen, Gustaf IV Adolf, på vägen till
Döring. Så snart vakthafvande officern öppnat dörren, inträdde
konungen ensam.
Uppfostrad i en chevaleresk anda, var Döring med en ynglings hela värme oskrymtadt tillgifven sin monark. Han älskade och ärade honom på samma gång; och om äfven skyldigheten ursprungligen ingifvit honom denna dubbla känsla, så undanröjde den i sin ordning snart hvarje egenskap som endast gjorde den till en kall pligt. Hans känsla var ren och ridderlig, icke beräknande och afpassad.
Då hans kamrater nedförde honom från slottet, lemnade en af dem honom ett bref.
— Från hvem?
— Det är mig obekant. Det anlände, medan du stod på post.
Döring stoppade brefvet på sig, och snart slöts arrestdörren bakom honom.
I Dörings hufvud sväfvade planer med djerfva vingar, och de framgångar, han redan egt, hade icke minskat hans tillit till sin framtid. Det var ej nog att allt hvad han hoppats, då han anlände till hufvudstaden, redan uppfylts, han hade äfven förvärfvat sig personers vänskap och välvilja, som han ej förut vågat smickra sig med. Prinsessan hade med mildhet och vänlighet bemött honom, Armfelt visat honom en förtroendefull välvilja, fröken Rudensköld lofvat honom sitt beskydd,
