284
den hos Armfelt i ett föregående kapitel beskrifna fest, som framträngde till Döring.
Läsaren kan ej ha förglömt att han blef arresterad samma afton.
Döring hade uppvuxit i den vilda och sköna naturens sköte. Vågornas och vindarnes sånger, åskans domareröst och skogarnes djupa suckar, se der all den musik, som ammat hans själ. Men hvad han nu hörde, var mera än allt detta, och dock något af detsamma. Han tyckte sig igenkänna melodierna; de voro liksom bekanta, lånade ur djupet af den brusande vågens barm, eller ur den klagande skogens hjerta, men harmonierna voro nya. Länge fick han likväl ej tid att öfverlemna sig åt de hänförande, men vemodiga intryck, som väcktes hos honom. En syn — var det en skugga eller en verklighet? — gaf hans själ snart en annan rigtning. Det fönster, som låg midt emot honom, var endast svagt upplyst. Ett fruntimmer, lätt och intagande, närmade sig dit. Hon kom ensam. I den halfskymning, hvari hon syntes, förmådde han ej urskilja hennes anletsdrag — och ändock — kunde han väl misstaga sig om denna fina, smärta och sylfidiska gestalt, om dessa veka och smidiga former, mera sköna aningar och föreställningar än redan fulländadt tecknade behag, mera känslor än tankar?
Det var Louise.
Döring befann sig nämligen midt emot det rum, hvari hon och fröken Rudensköld sökt ensamheten.
Hennes namn flög med ett utrop omedelbart öfver hans läppar. Öfverlycklig och säll följde han den täcka skuggans alla rörelser; men snart försvann den åter, och efter en stund var det mörkt i rummet.
Döring kastade sig på sin bädd. Blundande behöll han synen qvar för sitt inre öga. Han var icke mera i en sluten arrest, han tyckte sig snarare vara i ett eden. Det skönaste verlden eger, ligger i våra tankar. Paradiset har aldrig funnits utom i våra hjertan. I sjelfva verket är himmelen blott en tom rymd, utom i vår själ; der är den ännu i dag en verld af ljus, full af eviga uppenbarelser.
Musiken tystnade. Fantasierna försvunno. Prosan återkom i all sin nakna sanning och visade Döring de hvita, kalla väggar, som omslöto honom. Nu erinrade han sig det bref, som en af hans kamrater lemnade honom på vägen till arresten. Då han bröt det, fann han att det var från Vincent. Redan det förekom honom underligt, emedan han ej kände något, som kunnat föranleda denne äfven för Döring allt för besynnerligt framstående man att tillskrifva honom, men ännu mera förundrad blef han af brefvets innehåll.
Brefvet lydde:
»Min vän! Jag förbief länge vacklande i mitt omdöme och min känsla beträffande er. Det kom sig deraf, att jag ej kände er. Men utan att ni visste, att jag med sträng och allvarlig granskning följde alla era handlingar, gjorde jag det, och ju mera jag fick tillfälle att se er verka utan andras inflytande, desto mera har jag lärt att värdera och högakta er. Också har mitt hjerta, detta af så många bittra min-
