nen sköflade, men ännu aldrig utbrända hjerta, öfvergått på er sida. Tillgif en äldre man, att han åtminstone icke för er längre förmår innesluta sig i det kalla och hårda skal, som eljest omständigheternas mäktiga hand väft och ännu i dag obevekligt väfver omkring honom.»
»Jag har sett er älska och jag har sett er hata. Sådan som mannen är i sin kärlek och i sitt hat, sådan är han verkligen. Ni älskar en lika mycket till sina egenskaper som till sin födsel ädelboren flicka; men om edra känslor någon gång hänföras af ungdomliga lidelser, beherskar ni dem likväl med ett visst hjertats förstånd, som icke är gifvet alla, men som likväl anstår en man. Ni vet allt för väl, att fröken Louise Posse, detta sköna och lefvande poem om oskuld och dygd, om kärlek och tro, om mildhet och hopp, äfven älskar er. Hoppas likväl ej för mycket. Utan att sjelf qväfva hoppet i vaggan, bör man betrakta det såsom ett förgängligt ting. Var i tid resignerad i ert hjerta, och ni skall bli så mycket lyckligare, i fall ni någon gång kan förvärfva er hennes hand. Ni hatar Adlerstjerna, eller rättare, ni har haft skäl att hata honom, åtminstone att frukta honom. Och ni har det ännu. Men jag öfvervar er duell och rördes af ert lugna och vackra handlingssätt. Tidigt har ni utbildat ert sinne och omdöme åt det rätta och rigtiga på ett sätt, som synes kunna ansvara, om icke för er framtid, åtminstone för er karaktärs renhet. Jag lyckönskar er dertill, och det så mycket mera, som jag är ibland de få, hvilka icke akta någonting så mycket hos mannen, som en fast och ren karaktär. Under mitt lif har jag nämligen trott mig finna, att verlden icke saknar goda hufvuden och öfverlägsna förmågor, men väl kraftiga karaktärer.»
»Denna skrifvelse torde måhända ingifva er någon förundran, allra helst som ni icke lärer kunna uppsöka några direkta anledningar till den, och mitt omdöme kanske hvarken fördelaktigt eller missgynnande synes kunna inverka på ert lif.»
»Hvem vet dock?»
»Astrologerna antaga, att man beror af de stjernor, under hvilka man föddes. Känner ni edra? Att menniskans tillvaro är ett resultat af förgångna händelser, är onekligt. Vet ni hvilka händelser ni har att tacka för er tillvaro? Icke grafven allenast eger sin hemlighet, utan äfven vaggan. Lifvet är ett ständigt sökande efter båda dessa hemligheter.»
»En hemlighet, vigtig för er, hvälfver sig också omkring ert lif, ehuru ni, mindre än andra, har er densamma bekant. Personer, som ega rätt att besluta om er och den, anse emellertid att stunden nalkas, då ni småningom bör invigas i förhållandena.»
»Jag borde måhända vara er fiende, men jag kan ej förblifva det, sedan jag fått aktning för er. Jag erbjuder er nu i stället min vänskap.»
»Jag slutar med att underrätta er, att jag önskar träffa er, utan att derföre ännu kunna förutsäga, huruvida ni derigenom skall blifva mera upplyst, än ni nu blifvit, om det mysterium, som jap här antydt.»
»Låtom oss träffas om åtta dagar, klockan tio på aftonen. Mötes-
